Men det mesta talar för att avtalet får en fortsättning som mer definitivt sätter stopp för Irans förmodade kärnvapenprogram och gör det möjligt för landet att åter börja fungera i ett normalt samspel med andra.
Misstron från Israel, Saudiarabien och de arabiska Gulfstaterna är mycket begriplig. Men många israeler kan också se att avtalet, om det fungerar, långsiktigt är till fördel även för Israel. Mycket talar för att diskreta kontakter faktiskt också förekommer mellan Israel och Iran, till exempel om läget i Syrien.
Med Saudiarabien är situationen något annorlunda. Både med och utan kärnvapen är Iran den wahabitiska monarkins främsta rival om ställningen som regional stormakt. Den saudiska ledningen uttrycker sig försiktigt men skulle säkerligen föredra att Iran förblev ekonomiskt och politiskt isolerat. Men ett land av Irans storlek och betydelse kan inte i längden hållas isolerat – om det inte väljer att isolera sig självt.
Så har det också varit under den tid som gått sedan revolutionen 1979 och det shiitiska högsta prästerskapets maktövertagande.
Irans utrikespolitik har bestått i hotelser mot omvärlden och delvis framgångsrika försök att utnyttja shiamuslimska och närstående grupperingar i Libanon (Hizbollah), Irak och Syrien (alawiterna) för att sträcka ut sitt eget inflytande i närområdet.
Men priset har varit högt. Till skillnad mot de trubbiga sanktioner som en gång infördes mot Saddam Husseins regim i Irak har sanktionerna mot Iran varit skarpa och välriktade. Landets ekonomi är i dag i mycket dåligt skick, missnöjet med de materiella förhållandena är stort och frustrationen över den religiösa ledningens korruption och inskränkthet är påtaglig bland Irans unga.
Allt talar för att det var insikten om detta som gjorde att den högste religiöse ledaren, Ali Khamenei, i juni lät den förhållandevis måttfulle Hassan Rohani väljas till president efter den bisarre Mahmoud Ahmadinejad.
Rohani har gjort flera överraskande uttalanden, som för att demonstrera att nya toner kommit in i den iranska regimens register. Uppenbarligen har han också haft den högsta religiösa ledningens stöd för att skriva under avtalet om begränsning av landets kärnenergiprogram.
De mest hårdföra extremisterna inom det religiösa etablissemanget kommer att protestera, men kretsen kring Khamenei inser förmodligen att något verkligt alternativ till att gå vidare på förhandlingsvägen inte finns.
Gradvis har en situation uppstått där det ligger i både Irans och USA:s – liksom i övriga stormakters – intresse att relationerna normaliseras. Den geopolitiska förskjutningen kan få mycket vittgående konsekvenser. På sina håll jämförs Obamas och utrikesminister John Kerrys närmade till Iran med Richard Nixons närmande till Kina. Och det handlar naturligtvis inte bara om att ett krigshot förmodligen kan avvärjas, utan också om att hela det komplicerade storpolitiska spelet i Mellanöstern får nya förutsättningar.
Förutsättningen är alltså det avtal som slutits för sex månader och som båda parter utfäst sig att vidareutveckla. Irans kärnvapenprogram ”fryses” ungefär på den nivå där det befinner sig i dag. Iran får fortsätta att anrika uran, i enlighet med vad som stipuleras i det så kallade icke-spridningsavtalet som Iran sedan länge har skrivit under, men bara till en lägre nivå än vad som krävs för kärnvapenframställning.
I kort sammanfattning innebär det att anrikning över 5 procent stoppas, att uran som anrikats till nära 20 procent neutraliseras, att inga nya så kallade centrifuger byggs och att befintliga anläggningar öppnas för inspektioner. Tungvattenreaktorn i Arak som kan användas för att producera plutonium ”fryses”.
Men avtalet är alltså bara interimistiskt. På ömse håll kommer det att göras försök att stoppa den process som nu inletts. Men om avtalet håller så handlar det om en förändring av historiska mått.