Det skulle ju bli så bra, det skulle ju gå så enkelt. Trots segervissa försäkringar utåt förstörde alldeles säkert tankar av det slaget feststämningen hos de flesta deltagarna när Socialdemokraterna i går höll valupptakt. För det är ett mycket pressat parti som går till val.
När Mona Sahlin tillträdde som partiledare såg oppositionens försprång ointagligt ut, Socialdemokraterna låg åter kring 40 procent, och statsvetaren Sören Holmberg förklarade att regeringen var ”rökt”.
Under våren började regeringen stöd sakta men säkert öka och när väl oppositionen presenterade konkreta förslag, var omslaget i opinionen ett faktum: med några få undantag har Alliansen varit större än de rödgröna i de senaste månadernas opinionsmätningar.
I samma stund som Socialdemokraternas politik fick fasta konturer gick det upp för väljarna att vad de erbjöds från det största oppositionspartiet inte var något drömrike. Det var faktiskt inte så mycket alls. Förslagen som skiljer sig från regeringen är få, och de som finns andas knappast framåtanda och stora visioner. Om något visar de på en idétorka och villrådighet man knappast förväntar sig från ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande
Genom att måla upp två tydliga alternativ hoppas man vinna väljarnas förtroende: ”Vi ska belysa svenska folkets vägval: Sammanhållning eller ett kallare Sverige? Välfärd eller nya stora skattesänkningar?”. Tyvärr för Mona Sahlin och hennes parti har man än så länge inte förmått presentera vare sig förslag eller toppkandidater som förmår väcka väljarnas intresse.
På riksnivå är det få saker som sticker ut annat än vissa förändringar av a-kassan och ett accepterande av regeringens jobbskatteavdrag. Det som däremot sticker ut — nygammal fastighets- och förmögenhetsskatt, avskaffat rot- och rut-avdrag — uppfattas desto mer negativt av väljarna. Och Stockholmsutspel och tunnelbanebutler gör knappast saken bättre.
Vad som också ligger Socialdemokraterna i fatet är valet av toppkandidater. Det är smart att gå till val på förnyelse och modernitet, men om det ska lyckas krävs både förslag och kandidater som signalerar just detta. Och det är väl högst tveksamt om toppnamnen från det stora oppositionspartiet verkligen gör det.
Mona Sahlin har en mycket lång karriär i riksdag och regering bakom sig. Det samma kan sägas om de andra affischnamnen: Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Det går inte att ifrågasätta dessa herrars samlade erfarenhet, den är enorm. Men är det verkligen dessa medelålders S-veteraner som ska representera förnyelsen?
Kanske blir det maktskifte om en månad, kanske blir det inte det. Det är svårt att sia utgången av vad som ser ut att bli ett rekordjämnt val. Men om inte något mycket oförutsett inträffar verkar i alla fall en sak säker: Socialdemokraterna kommer att göra ett rekorddåligt val.
Att bara kräva regeringsmakten räcker inte långt, utan egna intressanta idéer vinner man inga nya väljare.