Än så länge står de gemensamma institutionerna i EU-samarbetet pall, men det knakar lite för mycket i fogarna just nu för att det ska vara hälsosamt. Därför är det hög tid för alla vänner av det europeiska samarbetet att höras mer och göra mer. Dessvärre förmår inte regeringen det. Stora delar av oppositionen har inte heller mycket att yvas över. Tyvärr.
När Frankrike efter terrordåden i Paris åberopade artikel 42:7 i EU:s Lissabonfördrag – solidaritetsklausulen – var det första gången det skedde. EU:s utrikeschef Federica Mogherini använde högtidliga ord om att Frankrike begärt hjälp för att bekämpa IS och att hela Europa har sagt ja. Gott så, men i veckan kom regeringens svar på vad Sverige är berett att göra i stöd och bistånd med till alla buds stående medel. Det mest påtagliga i det paket som presenterades var strategiska militärtransporttimmar. Det smäller inte så högt.
Allianspartierna hade gärna sett att Sverige bidragit med spaningsflyg – i praktiken JAS Gripenplan. Det hade varit mer i linje med den betydelse som regeringen själv tillmäter EU:s solidaritetsklausul. Om Sverige angrips ska vi kunna lita på handfast hjälp. Nu gömmer sig utrikesminister Margot Wallström (S) bakom resonemang om att det finns en folkrättslig gråzon och hennes partikollega, den vanligtvis så talföre försvarsministern Peter Hultqvist talar i vaga ordalag om att mer kan komma.
Det viktiga är inte Jas eller inte Jas, utan den signal som ambitionsnivån sänder mot bakgrund av EU-samarbetets problem. Trots alla stolta deklarationer blev det ett senkommet och blygsamt bidrag. Det gynnar vare sig Sveriges säkerhet på sikt eller EU:s sammanhållning. Solidaritetsklausulen måste väga tyngre. Inte minst därför att ett svagt EU är som klippt och skuret för ett aggressivare Rysslands geopolitiska maktambitioner.
Det största sorgebarnet är och förblir dock hanteringen av den påfrestande flyktingsituationen i Europa. Här bär både regeringen och delar av oppositionen ansvar för att det blivit som det blivit. Det ska sägas att Sverige har tagit emot väldigt många asylsökande i förhållande till folkmängd. Det ska också sägas att Sverige länge höll ut mot den njugghet och den ovilja att fullt ut värna asylrätten som spritt sig till många av EU-ländernas huvudstäder. Men faktum är att Sverige genom beslutet att införa id-kontroller vid gränserna – ett transportörsansvar – sällar sig till de krafter som motverkar den fria rörligheten i Europa.
Utmaningen från människor på flykt borde inte vara så pass stor att EU är berett att rulla tillbaka viktiga frihetliga landvinningar som har tagit lång tid att få på plats. Europa är tillsammans rikt och stort nog att hantera de asylsökande. Det som saknas är inte resurser – eurokrisen till trots – utan politiskt ledarskap. Det är dags att visa det nu.