EU behöver Turkiet
I går skapade Österrikes finansminister Karl-Heinz Grasser rubriker i internationell press genom att uttrycka sitt motstånd mot ett framtida turkiskt EU-medlemskap.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tyska kristdemokraternas partiledare Angela Merkel, som väntas bli förbundskansler efter nyvalet i höst, avvisar också hon kategoriskt allt tal om ett turkiskt medlemskap. Merkel vill hellre se att Turkiet får vad hon kallar ett "privilegierat partnerskap" med unionen, vilket bland annat skulle hindra turkar från att fritt flytta till EU. Frankrikes president Jaques Chirac har visserligen talat om vikten av ett framtida turkiskt medlemskap, men har ändå lovat att låta frågan gå till folkomröstning om den skulle bli aktuell. Som opinionen ser ut i dag skulle fransmännen i så fall sannolikt rösta nej.
Som prospektiv EU-medlem är Turkiet på flera sätt unikt. Det är ett stort land och kan med sina 70 miljoner invånare rubba EU:s känsliga maktbalans. Det är också fattigare än något annat land i unionen, även om den ekonomiska utvecklingen går snabbt framåt.
Det är framförallt det faktum att Turkiet är muslimskt som ter sig skrämmande för många européer. När frågan om förhandlingar om ett framtida turkiskt medlemskap debatterades i Europaparlamentet i december förra året, förde flera ledamöter fram grumliga argument om Europas och islams oförenlighet. Sådan argumentation är inte bara djupt historielös — den är också kränkande mot Europas stora muslimska minoritet.
I själva verket borde EU-länderna vara minst lika angelägna som Turkiet om att integrera landet i unionen. Genom att öppna dörren för Turkiet kan EU:s ledare undergräva radikala islamisters bild av Europa som i grunden fientligt mot muslimer och islam. Det är en fråga som ter sig särskilt angelägen i ljuset av terrorbombningarna i London.
Ett turkiskt medlemskap i EU kan inte bli aktuellt på många år än — landet har en lång väg att gå innan det blir en verklig demokrati med europeiska mått mätt. Bland annat måste trakasserierna av kurder upphöra och rättssystemet reformeras. Men att Turkiet nu får inleda förhandlingar med EU har gett landet ett viktigt incitament att driva på demokratiska reformer. Det borde vara skäl nog för europeiska ledare att inte kategoriskt avfärda landet som en möjlig framtida medlem. Genom demokratiska reformer kan Turkiet bli beviset för att ett muslimskt arv inte är oförenligt med demokrati av liberal, västerländsk modell.