Grekland kan klara sig till november utan nya stödlån, slog EU:s finansministrar fast efter toppmötet i början av veckan. Extra tid är också nödvändigt för att inspektörerna från den så kallade trojkan, EU, ECB och IMF, ska bli färdiga med sin granskning av den grekiska ekonomin och krispolitiken.
Ledare för EU och EU:s institutioner arbetar samtidigt hårt för att försöka lugna marknaderna genom att ge intryck av att Grekland nu följer planen och kan räkna med fortsatta stödlån. Det hjälper inte. Även ett barn kan numera se att Grekland inte kommer att reda upp detta. Med en skuldnivå på 160?170 procent av BNP krävs minst fem procents tillväxt bara för att klara räntebördan ? och nästa år blir det fjärde i rad med recession, negativ tillväxt, i Grekland.
Den extra tiden behövs i stället för att få alla krismekanismer på plats. I tisdags kom klartecken för en förstärkning av eurozonens krisfond ESFS. Fonden är en säkerhetsventil för de banker som kommer att drabbas av kreditförluster, i fallet Grekland gäller det främst franska banker.
Det är alltså en organiserad skuldavskrivning för Grekland som är på gång, kanske på upp till 50 procent av statsskulden på 350 miljarder euro. Summan i sig är inget stort problem, men smittoeffekterna kan bli det. Varför ska till exempel portugiserna fortsätta med sina stålbad om det finns enklare sätt?
Även Anders Borg (M) var orolig efter tisdagens möte och talade om behovet av ?brandväggar? i Europa, ett tydligt tecken på att man nu gett upp hoppet om Grekland och koncenterar sig på att minimera skadorna efteråt. ESFS-fondens funktion måste också bli att minimera riskerna för EU:s skattebetalare.
Endast tre år har gått sedan förra finanskrisen och de nya reglerna för bank- och finanssektorn (till exempel krav på ökad kapitaltäckningsgrad) är ännu inte på plats. Och när belgisk-franska Dexia (med stor exponering mot Grekland och Italien) fick problem lovade staterna snabbt att garantera skulderna. Dessa var redan dominerande ägare, men om privata kreditgivare nu drabbas av samma osäkerhet måste också skattebetalarna ha garantier, till exempel i form av delägarskap i bankerna.
I efterhand kan man konstatera att förutsättningarna aldrig fanns för att Grekland skulle klara krisen. Det var inte underskottet i sig som var det största problemet, utan omständigheterna som omöjliggjorde en snabb sanering. Med decennier av misskött ekonomi bakom sig, och en byråkrati med inslag av korruption fick inte besparingarna avsedd effekt. Och de statliga företagen är visserligen många, men inte i skick att säljas och ge intäkter till statskassan.
Slutligen saknades den politiska viljan, en bred parlamentarisk enighet om vad som behövde göras och en folklig uppslutning bakom åtgärderna. Samma politiker som orsakat problemen kan inte låta sitt folk betala priset, vilket veckans protester än en gång visat.