EU bygger den 60-åriga freden
I dagarna är det 60 år sedan andra världskriget tog slut i Västeuropa, vilket blev inledningen till en enastående lång fredsperiod i europeisk historia. EU har spelat en nyckelroll för denna framgång.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Därmed sattes punkt för kriget i (Väst)europa. Men i Fjärran Östern fortsatte det i flera månader. Japan kapitulerade först i början av september, sedan de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki brutalt knäckt de sista illusionerna om möjligheten till meningsfullt motstånd.
Europa kunde jubla över nazismens och fascimens nederlag och inleda det mödosamma arbetet med att ur krigets ruiner återuppbygga fungerande demokratiska samhällen med politisk frihet, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, marknadsekonomi och, så småningom, välstånd.
Fast det gällde ju inte för hela Europa, utan enbart för världsdelens västliga hälft. I öster, bakom järnridån, sänkte sig den kommunistiska sovjetdiktaturens mörker och förtryck över förut fria nationer och folk.
Det skulle dröja till kommunismens sammanbrott, tydligast illustrerat med Berlinmurens fall, som svepte bort regimerna i satellitstaterna innan andra världskriget tog slut i Östeuropa — så småningom slutgiltigt bekräftat genom dessa länders medlemskap i EU och Nato.
Det kan diskuteras exakt när det andra världskriget upphörde för de baltiska länderna — om det var 1991 när deras självständighet åter erkändes formellt av världssamfundet, under åren fram till 1994 när de sista ryska trupperna lämnade deras territorier — eller först förra året när också de kom med i EU och Nato.
Under alla omständigheter kan Europa nu se tillbaka på en fredsperiod på hela 60 år, vilket är utan motstycke i kontinentens blodiga historia av krig och katastrofer. Efter det första världskriget blev det inte mer än två decennier av fred innan andra världskriget bröt ut. Varför denna skillnad?
Med en viss, men inte särskilt stor, förenkling kan svaret formuleras i två bokstäver — EU, uttytt Europeiska unionen.
"Aldrig mer", sade Europas och världens statsmän efter andra världskriget, som de gör efter alla krig. Skillnaden är att de den här gången också gjorde något för att i praktisk handling ge politisk tyngd åt orden.
Utöver att med Nato som redskap framgångsrikt hålla emot sovjetiska expansionssträvanden formulerades visionen om en gemensam europeisk ekonomisk marknad. Västeuropas demokratier skulle bindas samman med ekonomiska band — så att det för all framtid naturliga sättet att lösa konflikter mellan dem blev vid förhandlingsbordet och inte på slagfältet. Den storslagna visionen blev embryot till dagens EU.
Med facit i hand är det bara att konstatera att denna vision blev en väldig framgång. Frågan är om ens dess upphovsmän fullt ut kunde föreställa sig hur stor framgången skulle bli.
Inte nog med att EU bidragit till att bevara freden i 60 år. När de förtryckta folken i Öst- och Centraleuropa fick möjlighet att välja själva visade sig EU:s attraktionskraft — dess kombination av demokrati, fred och välstånd — vara oemotståndlig.
Men kraven för medlemskap är strikta och ansökarländerna fick kämpa i många år för att nå upp till dem. De måste vara demokratier, respektera de mänskliga rättigheterna och sina minoriteter, ha löst eventuella konflikter sinsemellan, byggt upp en fungerande samhällsapparat och rättsstat och infört marknadsekonomi.
Kraven från EU hade en disciplinerande inverkan på ansökarländernas politiska eliter. Utan piskan och moroten från Bryssel skulle det ha varit mycket svårare för dem att våga fatta och stå för impopulära men nödvändiga beslut. Moderniseringsprocessen skulle ha krävt mycket längre tid, med alla risker för bakslag som det hade inneburit.
Vår lite njugga vardagsbild av EU domineras av problem och petitesser. 60 år av fred efter andra världskrigets slut ger god anledning att påminna om det stora perspektivet, EU som enastående fredsskapare och framgångssaga.