EU-domstolen och Kejsarens nya kläder
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Alla gamla medlemsländer vill försvåra arbetskraftens rörlighet i möjligaste mån. Alla nya medlemsländer vill underlätta arbetskraftens rörlighet. I Laval-fallet gällde det tillfälligt utstationerad lettisk arbetskraft på en byggarbetsplats i Vaxholm. Utöver den fria rörligheten för tjänster utgörs kärnan i EU:s gemensamma marknad av tre övriga friheter: den för arbetskraften att röra sig själv, den för kapital samt den för företag att etablera sig var de vill inom EU. Den gemensamma marknaden i sin tur utgör kärnan i EU-samarbetet och EU-samarbetet är gott.
EU-domstolens förhandsbesked i Lavalmålet är klart, logiskt och gick längre än någon sakkunnig bedömare hade vågat gissa. Domstolen spelar barnets roll i Kejsarens nya kläder; bortsett från olika politiska överväganden som skulle ha kunnat vägas in av en mindre renlärig domstol är det ganska tydligt vad reglerna säger. Visst står det i utstationeringsdirektivet att minimilöner skall fastställas i någon form, vilket Sverige inte har hörsammat, och visst är det diskriminerande att svenska kollektivavtal har företräde framför utländska. Men få hade trott att EU-domstolen skulle vara så rak.
Sverige och övriga äldre medlemsländer har dock kommit överens om att minimibestämmelser om arbetsmiljö och lön ska läggas fast av varje medlemsland. Syftet är dels att åstadkomma rättvis konkurrens mellan inhemska och utländska företag och dels att skydda arbetstagarna - i båda fallen genom att sätta en lägsta nivå för miljön och betalningen under vilken den utländska arbetsgivaren inte får gå. Sverige har lagstiftat om allt som krävs av EU utom minimilönen.
Kanske för att muntra upp oss säger EU-domstolen att Sverige får hitta på ett eget system för att lägga fast minimilöner, så länge vi inte hindrar den fria rörligheten. Formen genom vilken minimilönen fastställs är mindre väsentlig. Lagstiftning behövs till exempel inte nödvändigtvis.
Det viktiga är att en utländsk tjänsteleverantör med någon säkerhet kan förutse vilken minimibetalning han eller hon är skyldig att ge sina anställda när de är posterade utomlands.
Därför tillåts inte stridsåtgärder - åtminstone inte sådana som vidtogs i Laval-fallet - mot utländska företag för att tvinga dem att förhandla med facket på obestämd tid och med oförutsebar utgång om utposterade arbetstagares löner. Stridsåtgärder får vidare inte vidtas för att åsidosätta eller åstadkomma ändringar i utländska kollektivavtal.
Ord och inga visor från EU-domstolen förvisso, men det är i EU lösningen finns, inte utanför.