Montenegro har nu formellt börjat förhandla om ett EU-medlemskap. Det är en stor framgång för det lilla landet, bara sex år efter självständigheten från Serbien och redan så ensidigt beroende av EU att man använder euron som valuta. Men resan mot medlemskap lär bli lång. EU har visserligen tagit emot Montenegro vid förhandlingsbordet, men det var en inbjudan med armbågen. Unionen har valt att tillämpa ”ett nytt tillvägagångssätt” vilket bland annat inkluderar en specialgranskning av arbetet mot organiserad brottslighet och statlig korruption i Montenegro – två tätt sammanflätade problem.
Det har sina skäl, och till och med det normalt mycket utvidgningspositiva Sverige har varit mycket reserverat inför de montenegrinska framstötarna. Utrikesminister Carl Bildt (M), med avsevärd erfarenhet av Balkanregionens politik, var noga med att påpeka att han ser ”en hel del frågetecken” kring Montenegros ansökan.
Varför lägger unionen sådan vikt vid en stat med bara drygt 600 000 invånare? Dels, förstås, för att den montenegrinska maffian inte bara är ett inhemskt problem – en fristad för kartellverksamheten drabbar också övriga Europa. Men också för att Montenegro kommit att ses som ett pilotfall.
Vådan av att släppa in EU-stater innan de är helt redo för medlemskap har demonstrerats på flera sätt under de senaste åren. Greklandskrisen är det mest uppenbara exemplet, och den politiska utvecklingen i Ungern sedan EU-inträdet är förfärande. Cyperns hårdnackade vägran att kompromissa i fredsförhandlingarna med utbrytarrepubliken i norr är ytterligare ett avskräckande exempel. Det var exakt en sådan konflikt som hade behövt lösas, genom vänliga men bestämda knuffar från Bryssel, innan en av parterna skaffade sig vetorätt över EU:s politik. Nu har det blivit så mycket svårare.
EU har ett enormt inflytande över de stater som drömmer om medlemskap, men så snart de passerat tröskeln försvinner påtryckningsmöjligheterna, och reformprocessen riskerar att stanna av. Och någon uteslutningsmekanism finns inte. Därför har lilla Montenegro kommit att ses som ett lämpligt provexemplar inför framför allt Serbiens ansökan.
I förlängningen väntar också den turkiska ansökningsprocessen, den mest kontroversiella, och den vars utgång kommer att ha störst betydelse för EU:s framtid. Turkiets kandidatur har nu länge legat på is, men kan få ny vind i seglen efter det franska presidentvalet. François Hollande är mycket mindre fientlig än företrädaren Sarkozy. Om det blir maktskifte även i Tyskland 2013 skulle det förändra förutsättningarna radikalt.
Det är bland annat i den kontexten man bör se beskedet om att Turkiets president Abdullah Gül företar sig en runda statsbesök i Europa under sommaren och hösten, bland annat till Sverige 10–12 september. Sverige tillhör de starkaste förespråkarna för ett turkiskt medlemskap, inte minst på grund av Bildts personliga engagemang i frågan.
Det är bra. Ett EU-medlemskap blir en tuff omställning för både Turkiet och unionen – men inte på grund av det främlingsfientliga slentrianargumentet, att Turkiet är ett muslimskt land. Problemen är av mer världsligt slag. Turkiet skulle bli EU:s största land, men även det fattigaste, med den yngsta befolkningen, de värsta inre konflikterna och den bräckligaste demokratin. Men fördelarna vore också enorma. EU skulle genom Turkiet integrera en av Medelhavsregionens mest betydelsefulla stater, med en redan stor och stadigt växande ekonomi, vars inflytande sträcker sig djupt in i Mellanöstern och Centralasien, och vars geografiska läge gör det till en oundgänglig nyckelspelare i Europas framtida säkerhetspolitik.
Det innebär inte att man kan skynda förbi hindren. Tvärtom bör Turkiets resa mot medlemskap ses som en del av målet. Precis som Montenegro måste lösa sin maffiaproblematik, måste Turkiet demonstrera konkreta förbättringar för kurdiska och kristna minoriteter, garantera rättsväsendets oberoende och – liksom regeringen i Nicosia – bidra till en konstruktiv lösning av Cypernfrågan.
Därefter – hjärtligt välkomna!