Vem bestämmer i EU? Under unionens hela existens har medlemsländernas regeringar, kommissionen och parlamentet kämpat om makten. EU:s fördrag har försökt lösa konflikten men inte lyckats. Maktkampen avgörs på annat sätt.
Under en relativt kort tid, då Jacques Delors ledde kommissionen, föreföll det som om det var kommissionen som hade initiativet. Medlemsländerna accepterade i stort sett hans kraftfulla ledarskap. Sedan dess har parlamentet fått större befogenheter. Men framför allt har medlemsländernas regeringar sett till att bestämma.
Det visade sig tydligt i diskussionerna om Greklands kris. Visserligen ville EU-ländernas politiska ledare att EU skulle ta tag i problemen, men å andra sidan insåg man att det skulle kräva fortsatta insatser när flera medlemsländer söker hjälp. Och så hjälpsam ville man inte vara. Dessutom hade ju EU inga möjligheter till sanktioner om nu Grekland skulle vägra att följa de ekonomiska råden. Fredrik Reinfeldt tillhörde dem som varnade för mer ekonomisk styrning från EU och ville behålla varje lands rätt att bestämma sin egen ekonomiska politik. Överstatlighet är ett fult ord.
Så det blev till att be Internationella Valutafonden, IMF, om hjälp trots allt. EU klarade sig inte på egen hand.
Då är alla nöjda? Nej, euroländerna måste ha möjligheter att vidta åtgärder om något land skulle sabotera euron. Greklands kris visade på svagheterna: Euron sjönk i värde eftersom omvärlden såg att landet inte fick någon hjälp att komma ur krisen och att flera andra euroländer led av svåra ekonomiska problem.
EU:s bekymmer är att unionen förutsätter en gemensam politik, inte minst på det ekonomiska området. Men detta kräver i sin tur att unionen har en politisk makt som den i praktiken saknar. Det finns inga tecken på att medlemsländerna är villiga att avstå mer makt till unionen, tvärtom. Man vill att EU ska agera men vill inte ge EU den makt som krävs.
Vad händer om Grekland eller något annat euroland på nytt äventyrar eurons värde? Vem ska se till att alla respekterar stabiliseringspakten, som bland annat är en förutsättning för att euron ska fungera? I dag bryter 20 av 27 medlemsländer mot paktens bestämmelser, till exempel om budgetunderskotten, utan att något straff utmäts. Vem skulle utmäta straffen? Det är bara IMF som har den sortens makt. EU får nöja sig med att ge goda råd.
Samma sak med utrikespolitiken. Nu har EU fått en utrikesminister, Catherine Ashton, men det är uppenbart att medlemsländerna inte tänker låta henne bestämma annat än i mindre viktiga frågor. Tyskland, England och Frankrike tänker inte avstå från att göra utrikespolitiska utspel. USA:s president Barack Obama vet fortfarande inte vem han ska ringa när han vill tala med EU.
EU börjar mer och mer likna en vanlig internationell organisation: Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.
gunvor.hilden@comhem.se