EU måste lyfta blicken
Vill EU vara en "kristen klubb" eller en kraft "att räkna med i världspolitiken?"Denna förvisso polemiska, och för många säkert också provokativa, fråga ställde den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan häromdagen med anledning av den kris som uppstått när det gäller de förestående förhandlingarna om Turkiets medlemskap i EU.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Sakläget är att Turkiet, enligt den rapport som EU-kommissionen lade fram för ett år sedan, uppfyllt de villkor som ställts för att landet skall få inleda förhandlingar. Den 17 december förra året satte EU:s toppmöte den 3 oktober i år som startdatum för
förhandlingarna.
Saken borde därmed vara klar. Men att ett medlemsland nu väljer att sticka käppar i hjulet och rent av oblygt försöker att utnyttja sitt nymornade nej till Turkiet som ett förhandlingskort för att nå andra syften är ännu ett belägg för den demoralisering och mentala baksmälla som just nu i så hög grad präglar EU.
Hur absurt det än är förefaller det som om en stor del av invånarna i det "gamla EU" nu närmast tycks ångra förra årets historiska EU-utvidgning, i någon sorts vag föreställning av att ha blivit "lurade", eftersom utvidgningen faktiskt inneburit att EU förändrats — trots att man själv tydligen trodde att något sådant aldrig skulle kunna ske.
Turkiet får nu symbolisera dessa destruktiva folkliga stämningar inför vilka alltför många regeringar inom EU fegt hukar i stället för att visa ledarskap och frimodigt förklara sammanhangen.
Det är ju inte så att Turkiet snabbt kommer att bli medlem av EU. Även i det gynnsammaste fall kommer det att ta minst tio år innan Turkiet kommer att kunna uppfylla EU:s krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
Turkiet är för stort, för fattigt och för muslimskt för att kunna släppas in i EU, brukar det heta i den hotbild som målas upp.
Hur vore det att för en gångs skull, och som omväxling, lyfta blicken och se möjligheterna i stället för att enbart stirra sig blind på problemen?
Det Turkiet som en dag, i bästa fall, blir medlem av EU kommer att vara ett helt annat land än i dag. Moderniserat, demokratiskt, dynamiskt, sekulariserat. Det är ungdomar, kvinnor, företrädare för minoriteterna som står i första ledet i kampen för medlemskap. För dem representerar det förändrings- och moderniseringstryck som EU kommer att upprätthålla under hela förhandlingsprocessen den snabbaste och säkraste vägen till en bättre framtid.
Att smälla igen dörren i ansiktet på Turkiet innebär att sätta krokben för landets modernisering och spela al-Qaida i händerna. Det kan aldrig ligga i EU:s långsiktiga intresse.