EU slår till
LEDARE. Det väckte berättigad uppmärksamhet när Tyskland och Frankrike helt enkelt struntade i EU:s stabilitetspakt och fortsatte att underbalansera sina budgetar som om ingenting hänt. Nu tar EU-kommissionen frågan till EU:s domstol.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är kommissionens uppgift att se till att unionens regler följs. Innan lågkonjunkturen slog igenom var det Tyskland som ville skapa pakten och som pekade på risken för att euron skulle försvagas om medlemsländerna inte förde en ansvarsfull ekonomisk politik.
Men när det kom till kritan och ekonomin försvagades började kritiker i de största länderna, också i Storbritannien, argumentera för att stabilitetspaktens regler är alltför stränga. Varför är just ett budgetunderskott på över tre procent oansvarigt? Varför inte hellre utgå från den samlade statsskulden? Och varför kräva böter och inte minskade bidrag för syndarna?
Och visst går det att argumentera för andra regler än dem som EU:s finansministrar stannade för. Siffran tre procent är naturligtvis godtycklig. Problemet är bara att de nu så kritiska länderna faktiskt var med och bestämde just dessa regler och inga andra.
Att ändra dem nu bara för att Tyskland och Frankrike fått svårigheter, medan andra mindre länder fått anpassa sig med stora interna bekymmer som följd, är oacceptabelt enligt inte minst en rad mindre länder.
Men nu är problemet inte längre ekonomiskt. Euron kan uppenbarligen mycket väl leva med Tysklands och Frankrikes budgetunderskott. Den har länge stärkts i förhållande till dollarn och kritiken gäller snarast att euron har blivit alltför stark.
I stället visar konflikten om stabilitetspakten på EU:s politiska svaghet. Två länder kan strunta i paktens regler, och om de inte straffas på något sätt måste ju pakten betraktas som död. Att dra Eurorådet inför EU:s domstol är ett spektakulärt motdrag som kommer att sätta fart på debatten om EU:s framtid.
Många tecken tyder på att ledande politiker i EU inte längre är besjälade av tanken på ett närmare samarbete i Europa. Den gamla vanliga europeiska nationalismen har i stället stuckit upp sitt huvud. Min regering och mitt land är viktigast, och sedan får det gå som det vill med samarbetet och de andra länderna, är en allt vanligare attityd.
EU- kommissionens allt svagare ställning har bidragit till detta. Också förslaget till ny EU-grundlag befäster uppfattningen att det är regeringarna som har den avgörande makten i EU.
Att dra euroministrarna inför EU:s domstol kan vara ett sista drag från en försvagad kommission för att hävda EU-rätten över de nationella regeringarna.
Det vore i så fall rätt åt Tyskland och Frankrike och deras krav på att få styra på egen hand, om nu EU:s domstol om något halvår finner att de båda länderna brutit mot sina egna beslut och måste straffas. Det skulle visa att EU:s beslut faktiskt gäller alla medlemmar, även stora länder, och att hut går hem, åtminstone ibland.