Vem väljer valbudskapet att ”Sverige ska vara en tydlig röst i EU för att få EU att agera för hållbar utveckling, fred, demokrati, jämställdhet och rättvisa i världen”? Det överraskar att avsändaren är S och MP – och dessutom EU-motståndarna i Vänsterpartiet.
Lars Ohly förnekar att partiet ändrat sig. ”Med överenskommelsen lämnar Vänsterpartiet inte sin politiska uppfattning om EU på någon punkt”, menar han. Kanske bör S och MP fundera på om samarbetet gick alltför lätt. Trots att överrenskommelsen bara har varit officiell några dagar har Vänsterpartiet redan avfärdat den som meningslös.
I valrörelsen för ett år sedan menade Ohly att EU:s överstatlighet förhindrar internationellt samarbete. Nu skriver Vänsterpartiet att ”EU är en central arena som ger Sverige möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem”.
Budskapet om en enig opposition är så dubbelt att det måste betraktas som ohederligt. Överrenskommelsen verkar inte ens kräva läpparnas bekännelse, än mindre politisk förändring.
Även med misstanke om att det sensationella utspelet är just spel måste det tas på allvar. Att det inte längre går att skilja Vänsterpartiets retorik från exempelvis mycket EU-positiva Folkpartiets är anmärkningsvärt.
Inte ens om Björklund med ett penndrag hade raderat sitt partis åsikter om betyg skulle det ha varit en lika stor omsvängning som den som V gör nu. En mindre hypotetisk och mer aktuell jämförelse är Centerpartiets ställningstagande om kärnkraften, det den rödgröna oppositionen kallade ett svek mot väljarna. Den mest träffande liknelsen är förstås att oppositionskollegan Miljöpartiet var ytterst noggrann och demokratisk när partiet bytte ståndpunkt i EU-frågan.
Det är i sak inte orimligt att Vänsterpartiet gör en överrenskommelse om EU. Det orimliga är att det sker utan en öppen debatt där väljare och framför allt partikongress fått påverka.
I riksdagens kärnkraftsdebatt förra veckan sa Wetterstrand att varje vän av demokrati måste rösta nej eftersom C vilselett sina väljare. Tycka vad man vill om det, men Centerpartiet hade en upprivande offentlig debatt inte minst på sin riksstämma. Vänsterpartiets interndebatt tystas däremot av Ohlys påstående att inget har ändrats.
V-väljare måste undra vilka andra frågor partiet kan svänga i utan medlemmarnas inflytande. Om de lugnas av Ohlys påstående att ingenting ändrats bör de istället känna att tilltron till rödgröna överenskommelser försvagats när retorik som kan vinna val blivit viktigare än verkliga uppgörelser.
Ohly har sedan något år försökt stryka utträdeskravet och menat att Vänsterpartiet behöver fokusera på att demokratisera EU. Nu blir frågan istället hur han ska hantera demokratiunderskottet i det egna partiet.