I ungefär 70 procent av de frågor som behandlas av EU krävs EU-parlamentets medverkan. Och ungefär 60 procent av de frågor som behandlas av den svenska riksdagen har på ett eller annat sätt sitt ursprung i beslut eller debatter i EU.
Därför är det viktigt vilka personer som sitter i EU-parlamentet och vilka partier som går framåt eller bakåt i EU-valen. Få väljare skulle acceptera att den svenska delegationen dominerades av personer och partier som nästan ingen skulle ge sitt förtroende i vanliga riksdagsval.
Men så illa kan det gå om vi som sympatiserar med stabila och trovärdiga demokratiska partier inbillar oss att just vår röst inte är viktig. Extrema och främlingsfientliga grupper hoppas på ett lågt valdeltagande för att den vägen vinna framgångar som de inte kan få på annat sätt. Det vore tragiskt om någon av dem skulle lyckas.
De som väljs till EU-parlamentet samarbetar i partigrupper precis som svenska riksdagsledamöter. Svenska socialdemokrater har normalt mer gemensamt med socialdemokrater från andra länder än vad de har med t ex svenska moderater. Valet handlar därför inte om vem som bäst kan "företräda Sverige" - det handlar om riktig politik och riktiga motsättningar.
Ingen av de två största partigrupperna i EU-parlamentet - kristdemokraterna och socialdemokraterna - har egen majoritet. Det ger en stark ställning åt parlamentets tredje grupp i storleksordning - liberalerna. Men också den gröna gruppen och vänsterpartierna har politisk betydelse. Precis som i den svenska riksdagen betyder enskilda ledamöters insatser ofta mycket - se på Marit Paulsen (fp).
I många frågor är den gängse skillnaden mellan borgerliga partier av olika inriktning och socialistiska partier viktig också på EU-nivå. Men precis som i den vanliga inrikespolitiken är denna konflikt-dimension bara en av många. Den viktigaste frågan för EU:s framtid handlar under lång tid framåt om hur unionen som sådan ska fungera.
Här finns två huvudlinjer. Enligt den ena ska EU i första hand vara ett mellanstatligt samarbete. Frågorna ska lösas genom diplomatiska kompromisser mellan staternas regeringar. Blir man inte överens så blir det heller inga beslut. Enligt det andra synsättet måste EU på vissa områden kunna fatta beslut som är bindande för medlemsstaterna. Ingen ska kunna blockera viktiga frågor när alla andra är överens.
UNT har i många sammanhang argumenterat för den senare linjen, som ibland kallas "överstatlig" eller "federalistisk". En sådan linje leder till två viktiga konsekvenser. Den ena är att en tydlig boskillnad görs mellan de områden där beslut ska fattas på EU-nivå och de områden där EU inte ska fatta beslut. Den andra är att EU:s viktigaste beslutsorgan inte bör vara regeringarna utan en folkvald församling som är representativ för hela unionen, alltså EU-parlamentet.
I andra länder är denna hållning normal bland liberala partier och gröna och vanlig bland kristdemokrater. I Sverige företräds den av folkpartiet och centern och av en sannolikt växande minoritet inom miljöpartiet.
Både socialdemokrater och moderater drar tydligt åt den mellanstatliga linjen. I denna valrörelse har båda partierna gjort sitt bästa för att framstå som nästan lika EU-kritiska som de partier som kräver att Sverige ska lämna samarbetet. Man vill inte riskera en repris på stämningarna från euroomröstningen och försöker helt enkelt ställa sig där de flesta väljarna just nu tycks stå - för medlemskapet som sådant men mot "mer makt till Bryssel"..
Inom centern har utvecklingen gått åt andra hållet. Partiets ledande personer har uppenbarligen tänkt om på viktiga punkter i förhållande till den tid då partiet beskrev sin inställning som "nja till Europa". Men kvar från förr är centerns stöd för EU:s ohållbara jordbrukspolitik och EU-motståndaren Hans Lindqvist som står trea på valsedeln. Folkpartiet å andra sidan har en konsekvent och tydlig EU-politik men skadade sin trovärdighet genom att - till skillnad från centern - delta i spelet om övergångsregler för de nya EU-ländernas medborgare.
Inget parti är perfekt i alla delar. Men det gäller också vid riksdagsval. När 25 länders medborgare nu för första gången väljer företrädare till en gemensam europeisk riksdag så är det en händelse av historisk betydelse. Att delta i EU-valet är att ta sin del av ansvaret för Europas framtid.