År 2014 är ett dubbelt valår. Dels hålls de vanliga svenska valen till riksdag, landsting och kommuner i september. Dels hålls val till Europaparlamentet. Och genom att detta val hålls några månader före det svenska valet så får det en inrikespolitisk betydelse av ett slag som vi inte upplevt tidigare.
Det har förekommit att svenska partier försökt ligga så lågt som möjligt inför Europavalet. Inför valet 2004 ansträngde sig både socialdemokrater och moderater för att inte synas alls. Personvalskampanjer, broschyrer och debattartiklar lyste i stort sett med sin frånvaro, fram till den allra sista valveckan. De enda ledande politiker som både kandiderade och satsade kraft och politiskt kapital på valrörelsen var Cecilia Malmström (FP), Maud Olofsson (C) och Jonas Sjöstedt (V).
Denna gång kommer det att bli annorlunda. På ett eller annat sätt måste partierna agera så att Europavalet kan fungera som en språngbräda inför riksdags- och kommunvalen några månader senare – alternativt att försöka minimera de risker inför riksdagsvalet som ett dåligt Europaval kan föra med sig.
Just nu pågår nomineringsarbetet. Med lågt valdeltagande kan starkt profilerade enskilda kandidater göra stor skillnad för sitt parti. Marit Paulsen (FP) och Isabella Lövin (MP) är två kandidater som förmodligen drar röster även nästa år. Lars Adaktusson (KD) kan kanske bli en tredje när Alf Svensson drar sig tillbaka. Men inget parti har ännu fastställt några kandidatlistor.
Men det övergripande problemet är hur själva valrörelsen ska utformas. Två faktorer talar för att många kommer att välja att tala om allt annat än Europa. Den ena är förstås eurokrisen – EU-projektet står inte så högt i kurs just nu och många partitaktiker tycks tro att det bästa är att inte förknippas mer än nödvändigt med Europatanken.
Den andra är närheten till det svenska valet – frestelsen är naturligtvis stor att hoppa över Europafrågorna och börja den svenska valrörelsen, om jobb och skatter, redan i maj?
Att socialdemokrater och moderater tycks resonera just på det sättet är sedan länge uppenbart. Och inte så få försöker vinna poäng genom att låta som om de egentligen hela tiden varit tveksamma till ett närmare Europasamarbete.
Är det en bra taktik? Troligen inte. De som är mot Europasamarbetet kommer inte att dölja sina åsikter. Ska de få hållas utan att mötas av engagerade motargument? Och varför ska väljarna rösta på partier som inte har något särskilt att säga om de frågor som verkligen är gemensamma europeiska eller som handlar om Sveriges roll i Europa?
Erfarenheten från tidigare EU-valrörelser visar att de som valt att ligga lågt för det mesta har förlorat. Bra kandidater och tydliga åsikter är ett bättre alternativ.