Om det hade varit folkomröstning om euron i Sverige i dag så hade 80 procent röstat nej. Det är inte förvånande. Det är svårt att övertyga särskilt många om att just nu byta kronan mot en valuta som det senaste halvåret beskrivits som om den vore på fallrepet. Att krisen inte är främst är en kris för euron som sådan utan är en skuldsättningskris, framkallad av oansvarigt politiskt beteende i en lång rad länder hjälper inte riktigt. Skuldsättningen har underlättats av vissa inslag i eurosamarbetet, men hade kunnat inträffa också utan euron. Däremot är det tilltron till euron som drabbas om krisen inte kan lösas.
Om Europas ledande politiker lyckas i sin föresats att stabilisera läget så kommer frågan om svensk anslutning till euron så småningom att kunna diskuteras på nytt. Men den står inte på dagordningen nu och den nya stabilitetspakten handlar inte om åtgärder som omedelbart påverkar skuldkrisens fortsatta förlopp, utan om åtgärder som är avsedda att få effekt längre fram.
Därför finns det ett problem med den debattartikel om Sverige och Europa som tre av Folkpartiets ledande politiker publicerade på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i går. Ståndpunkten – att Sverige bör tillhöra Europas kärna och inte degradera sig till en osjälvständig roll i periferin – är riktig. Men man återanvänder mest argument som tidigare använts för anslutning till euron och relaterar inte riktigt till det läge som nu råder.
Det är också svårt att fullt ut överblicka den situation, som kommer att uppstå med den stabilitetspakt som ska förhandlas fram mellan Frankrike, Tyskland och femton andra länder och som Storbritannien motsätter sig. Men som det parti som gör anspråk på att vara det mest Europavänliga så måste Folkpartiet göra mer än bara upprepa argument från tidigare debatter.
De nio EU-länder (förutom Storbritannien) som ännu inte anslutit sig till stabilitetspakten har möjlighet att göra detta fram till mars 2012 då nästa EU-toppmöte hålls. Bland de länder som först antogs vilja gå med finns Sverige, som ju ändå för en politik av det slag som stabilitetspakten syftar till. Men Fredrik Reinfeldt har nu börjat uttrycka sig svävande. Alltför mycket är ännu oklart, säger statsministern – men hans svävande uttalanden beror nog lika mycket på att Socialdemokraterna genast band sig för att säga nej. I så fall finns ingen riksdagsmajoritet för ett ja.
Det är detta politiska läge som förklarar varför Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och riksdagsman Carl B Hamilton nu markerar att Folkpartiet vill säga ja till deltagande i stabilitetspakten. I denna fråga är det just nu FP som är Sveriges enda oppositionsparti – mot både kolleger i regeringen och mot de partier som formellt är i opposition. Men man måste klargöra, kanske också inom partiet, att stabilitetspakten och deltagande i euron är olika saker.