Efter EMU-omröstningen för snart åtta år sedan har det svenska folkets inställning till valutan euro varit fortsatt negativ. Den enda gången som andelen negativa gick under 50 procent i SCB:s undersökning var i december 2008, det vill säga vid det tillfälle då marken skakade även under den svenska ekonomin. Tidigare i sommar sade hela 64 procent nej till euron (SCB i juni). Endast 24 procent vill att Sverige går med i EMU.
Slutsatsen man kan dra är att ju bättre det går för Sverige jämfört med euroländerna, desto större anledning tycker vi oss ha att hålla oss utanför valutasamarbetet. Därav följer också att problemen i Grekland, Portugal, Spanien, Italien och Irland till stor del anses vara eurons fel. Åtminstone beskyller vi euron för att det nu är så förtvivlat svårt att ta sig ur krisen för dessa länder.
Till valutaunionens stora nackdelar hör avgjort att länder vars ekonomi går i otakt med övriga inte kan ha en egen penningpolitik. Svensk industri hade givetvis nytta av en relativt lågt värderad krona under återhämtningen 2009–2010. Nyttan av en egen räntenivå är svårare att skatta, särskilt då nivåer nära noll är rådande under långa perioder.
Det är möjligt att vissa av eurokrisländerna klarat sig bättre med en egen penningpolitik, men långt ifrån säkert. I hög grad har också bristande budgetdisciplin och en inte tillräckligt stram finanspolitik inneburit stigande inflation och försämrad konkurrenskraft. Dessutom har länder som Island och Lettland knappast varit vinnare utanför EMU.
Det går inte att enbart devalvera sig ur en finanskris, när bubblan väl brister. Liksom för Sverige på 1990-talet är det i huvudsak åtstramning som gäller.
Fördelarna med euron är minst lika svåra att sätta siffror på. Det är dock oomtvistligt att medlemskapet ger handelsintäkter. SNS konjunkturråd beräknade för några år sedan att Sverige gått miste om tolv procent i ökad handel genom att stanna utanför EMU.
Till unionens mjuka värden kan räknas att medlemsländerna knyts närmare varandra, att Europas länder ges verkliga möjligheter att hjälpa varandra vid förhandlingsbordet, och inte bara indirekt via Internationella valutafonden IMF. I Sverige är intresset lågt för dessa värden, till skillnad från i till exempel Estland (medlem 2011), Lettland, Litauen och Polen.
Euron i sig har inte skapat finanskrisen. Men effekterna har förstärkts av att medlemsländerna haft gemensam valuta- och räntepolitik, men helt olika syn på budget- och finanspolitik. Det senare gäller också de största länderna Tyskland och Frankrike som även de i perioder brutit mot de regler som måste gälla och som man först nu försöker implementera i unionen.
Någon ny folkomröstning om EMU är inte aktuell i nuläget. Och det kommer nog inte heller att bli aktuellt så länge nyttan av ett medlemskap bara ses ur ett ekonomiskt perspektiv.