Euron kommer att krascha. Det tror allt flera bedömare, både experter och andra, till exempel den prisade författaren och journalisten Johan Norberg i boken Eurokraschen. Orsaken är förstås att tiden går och enorma summor satsas på att rädda banker i de utsatta länderna och ändå blir det i de flesta fall inte bättre.
Men euron är ett politiskt projekt med syfte att ena Europa. EU började skapas när minnet av andra världskriget fortfarande var levande. ”Aldrig mer”, var mottot, alltså aldrig mera krig i det så krigshärjade och krigströtta Europa.
Och så började en långsam och ganska vinglig marsch mot ett enat Europa. En gemensam valuta behövdes för att uppnå målet en gemensam ekonomi, som skulle göra krig mellan medlemsländerna omöjligt.
Efter mycket om och men lyckades man till slut enas om den gemensamma valutan. Vissa regler beslutades så småningom, till exempel att ingen statsbudget fick ha större underskott än 3 procent och att statsskulden skulle vara max 60 procent. Reglerna hade knappt beslutats förrän de bröts av alla medlemsländer utom Luxemburg.
I början gick det bra, ekonomin var på väg uppåt ovanligt länge. Men så svängde konjunkturen nedåt och så var krisen där. Skulle man spara eller satsa på tillväxt? Tyskland visste: Spara! Grekland visste: Mer pengar. Tyskland vann. Och problemländerna sparade men krisen fortsatte. Så blev kritikerna allt fler och alltmer högröstade: Satsa på tillväxt! Men de baltiska länderna gick sparvägen och lyckades.
Vad är rätt? Spara kan leda till tillväxt om räntorna då går ned. Men det fungerar inte om många länder gör likadant och hushållen också sparar. Men i de värst utsatta länderna, som Grekland, fanns inga alternativ. Man måste spara.
Men avgörande är förstås på vilket sätt man sparar och vilka andra åtgärder man vidtar. Åtgärder för att stimulera tillväxt borde också genomföras. Grekland har nu efter hård kamp fått två extra år på sig att genomföra det skarpa program som EU tvingat på landet. Det ser ut som om politikerna insett att det här kommer att ta tid, att man särskilt måste åtgärda de strukturella underskotten.
EU-kommissionen och många av de politiska ledarna anser att euron förutsätter mer av övernationella beslut i EU. Så har beslut fattats om en europeisk finansinspektion, om än med vissa brasklappar.
Det här är en kris för hela EU. Ett resultat av krisen och åtstramningarna är att motsättningarna mellan länderna har ökat. Demonstrationer mot EU pågår hela tiden i de drabbade länderna. Inte i något land vill väljarna att EU ska bestämma över det egna landets politik. Det blir en kamp mellan demokrati och krislösning.
Men jag tror inte att politikerna kommer att tillåta euron att krascha och därmed att det politiska målet om ett enat Europa går om intet. Man kommer att krångla sig vidare på något sätt även om väljarna klagar.