Europa behöver Turkiet
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Frågan är känslig inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel nästa vecka. Turkiet vägrar alltjämt att öppna sina hamnar och flygplatser för Cypern, eftersom frågan om den delade ön aldrig blev löst innan grekcyprioterna kom med i EU. I både Tyskland och Frankrike - samt i flera andra EU-länder - finns dessutom en betydande skepsis mot att ta in Turkiet som medlem. En del av motståndet beror naturligtvis på att Turkiet är ett muslimskt land som vissa inte anser hör hemma i det kristna Europa. Men EU var aldrig avsedd att vara en kristen klubb utan en demokratisk. Till det kommer frågan om landets storlek. Med sina 70 miljoner invånare skulle landet bli näst störst i EU och därmed rubba dagens maktförhållanden.
Visst skulle detta innebära en utmaning för unionen. Men inställningen att det enbart skulle vara Turkiet som har att tjäna på ett medlemskap är felaktig.
Utsikterna till ett EU-medlemskap har varit viktiga för de förändringar i fråga om exempelvis mänskliga rättigheter som har gjorts i Turkiet. Mycket mer måste göras för att landet ska uppylla kriterierna
för medlemskap, men det kräver att processen fortsätter. Om inte EU vill samarbeta kommer man i Ankara att börja se sig om efter andra strategiska allianser. En sådan utveckling ligger sannerligen inte i Europas intresse.
Detta inser man naturligtvis även i Berlin och Paris. Det är heller inte bara i Europa som det finns en utbredd skepsis mot ett turkiskt EU-medlemskap. Opinionen i Turkiet har på senare tid blivit allt mer EU-skeptisk och det är inte otänkbart att vi under nästa år får se mätningar som visar att en majoritet av turkarna föredrar att stå utanför samarbetet. Det kommer ytterligare att försvåra förhandlingarna.
Men förutom de säkerhetspolitiska aspekterna handlar Turkietförhandlingarna för EU:s del också om unionens anseende. Förhoppningarna om att ett turkiskt medlemskap skulle utgöra en brygga mellan den muslimska världen och det kristna Europa är på
många sätt överdrivna, men det står bortom allt tvivel att relationerna skulle skadas om Europa väljer att helt avvisa Turkiet.
Det gäller dock inte bara den muslimska världen. Avbrutna förhandlingar skulle sända en signal världen över att EU är en partner man inte riktigt kan lita på. Det finns de inom EU som visserligen inser att fortsatta förhandlingar är nödvändiga, men som hoppas att de aldrig ska slutföras. Av samma skäl är inte heller det en framkomlig väg.
Hade det funnits några principiellt hållbara skäl till att utestänga Turkiet från ett EU-medlemskap skulle unionen ha sagt nej redan när landet lämnade in sin ansökan för snart 20 år sedan. Men redan då insåg man värdet av att en gång kunna välkomna landet i den Europeiska gemenskapen. Det värdet har på intet sätt blivit mindre i dag - tvärtom.