Scenen är hämtad ur dokumentären Vilka bönder skall få överleva? som SVT:s Dokument utifrån visade sent på torsdagskvällen (sänds i repris på söndag kl 15.05 i SVT 1). Den visade på ett tydligt sätt vilka förödande konsekvenser EU:s jordbrukspolitik får för länder och människor i tredje världen. I klartext: medan Europas bönder garanteras överlevnad är Afrikas eller Latinamerikas bönder på väg mot undergång.
För inte så länge sedan kunde bönderna i Ghana producera tillräckligt med livsmedel för att försörja landets hela befolkning. Och eftersom det kommer pallar med kyckling och annan livsmedel från Europa går det inte att hävda att det råder brist på mat. Ändå råder fattigdom och hunger.
Det här beror på att europeiska skattebetalare varje år betalar ofantligt stora summor pengar till sina bönder: 400 000 000 000 (400 miljarder) kronor årligen.
Först får bönderna stöd för att producera livsmedel. Eftersom det resulterar i överproduktion - det vill säga köttberg och mjölkhav - får bönderna sedan exportstöd för att kunna sälja överskottet till fattiga länder i tredje världen. Och ovanpå allt detta skyddas bönderna från konkurrens utifrån genom skyhöga tullmurar.
När utländsk mat strömmar in i Ghana och säljs till underpriser kan den ghanska bonden inte konkurrera. Han får ingenting sålt. Hans familj får därför inte in några pengar och har följaktligen inte råd att köpa mat - inte ens subventionerade kycklingar från EU.
Jordbrukspolitiken slår alltså undan benen för lokala producenter och skapar fattigdom. Samtidigt skickar EU bistånd till dessa länder - bistånd som vi hotar att dra in om de fattiga länder subventionerar sina jordbruk på samma sätt som vi gör.
Denna dubbelmoral är tyvärr ingen ny företeelse. Det här har pågått länge. De mindre reformer som har genomförts under senare år har inte inneburit någon egentlig förbättring.
Att kritisera EU:s groteska jordbrukspolitik är politisk vardagsmat i Sverige. Men få verkar vara beredda att konkret arbeta för en rejäl förändring.
Därför är det uppmuntrande att riksdagsledamoten Mauricio Rojas (fp) nyligen lade fram ett förslag om hur nuvarande system skulle kunna avskaffas på tre år. Från lantbrukshåll hörs redan protester och många anser att tidsplanen är orealistisk.
Kanske är tre år för lite. Måhända behövs det fem, eller rent av tio. Den som avfärdar Rojas plan bör dock snabbt plocka fram ett eget alternativ. För varje dag som nuvarande ordning får råda faller fler människor i tredje världen allt djupare i fattigdom. Att det alls kan fortsätta är skamligt.