Kan den europeiska skuldkrisen leda till att euron som valuta slutar fungera? Vad betyder det i så fall för de europeiska ekonomierna? Och vad händer med EU-projektet?
Sådana frågor skjuter man gärna ifrån sig. Sannolikheten att euron fortsätter att fungera, kanske med något färre deltagare än tidigare, är antagligen större än sannolikheten för motsatt utveckling. Men själva möjligheten att den gemensamma valutan bryter samman, med oöverskådliga konsekvenser för de deltagande länderna och för unionen som sådan tvingar oss ändå att tänka efter.
EU finns inte av ekonomiska skäl, utan av politiska. Efter två världskrig och ett sammanbrott för civilisation och anständighet som så när hade lett till demokratins undergång framstod integration och samarbete kring gemensamma ekonomiska målsättningar som det enda sättet att trygga en demokratisk framtid i vår del av världen. Så såg man också saken när de fascistiska diktaturerna i Sydeuropa och de kommunistiska i Östeuropa bröt samman – ett nära samarbete var nödvändigt för att trygga demokratins nya landvinningar. Euron är bara ett medel för att tydliggöra att vi är beroende av varandra.
Att så många länder inte förmått leva upp till de krav som den gemensamma valutan ställer är en tragedi. Men om den gemensamma valutan inte kan upprätthållas så är det inte ett argument för att släppa de grundläggande inslagen i EU-samarbetet. Om EU som organisation består eller ersätts av något annat spelar mindre roll.
För att kunna vara med i EU måste varje land leva upp till några gemensamma grundprinciper för sin egen styrelse. De styrande ska tillsättas och avsättas i fria val och kunna ifrågasättas i fri debatt. Statsmakten ska vara sekulär – medborgarna har religionsfrihet men staten tar inte ställning i trosfrågor. Inte heller kan statsmakten definieras i etniska eller kulturella termer – alla ska kunna bli medborgare och alla medborgare ska ha samma rättigheter. På dessa punkter attackeras de europeiska demokratiernas grundvalar i dag av högerextrema populistpartier, likadant i det ena landet efter det andra.
Statsvetenskaplig forskning ger mycket starka skäl för uppfattningen att demokratier inte går i krig med varandra utan löser inbördes konflikter med fredliga medel. Tanken att ett land mitt i Europa där demokratin brutit samman skulle kunna samspela förtroendefullt med demokratiska grannländer är orimlig. Solidaritet mellan demokratiska krafter i alla europeiska länder är nödvändig även om dagens samarbetsformer skulle upphöra att fungera. Det kommer att bli nödvändigt att ersätta dem med nya.
Idén med euron är att stärka integrationen och underlätta den fria rörligheten av människor, varor, tjänster och kapital. Men euron är ett hjälpmedel, inget annat. Skulle den upphöra att fungera eller komma att begränsas till ett fåtal länder så betyder det inte att den fria rörligheten blir mindre viktig.
Inte ens de största EU-länderna är i dag tillräckligt stora för att kunna fungera som självständiga ekonomiska enheter eller som tillräckligt stora marknader för framgångsrika företag. Det ömsesidiga beroendet mellan alla europeiska länder är stort och självklart. Förutsättningen för fortsatt välstånd och för att gemensamma problem ska kunna lösas är att öppenheten består. Miljöfrågorna nämns alltid som det självklara exemplet, men är i själva verket bara ett område av många. Tanken att människor i vår tid skulle vara hänvisade till det land där de råkat födas för att studera eller arbeta är absurd, men måste ofrånkomligen uppges om den fria rörligheten överges.
Den fria rörligheten för information, idéer och kultur är egentligen inte en EU-fråga utan en fråga för Europarådet, som inte har EU:s överstatliga inslag. Men sambandet med de frågor som mer direkt berörs av EU-samarbetet finns ändå – man får inte fri rörlighet för kultur och information om man inte samtidigt har fri rörlighet och öppenhet i mer materiella avseenden.
Skulle EU inte längre kunna erbjuda det ramverk av institutioner som ska göra öppenheten och den fria rörligheten möjlig så måste andra institutioner skapas, med eller utan gemensam valuta och stabilitetspakt. EU som sådant är inget självändamål. Men den europeiska integrationen, som ett värn för öppenhet och demokratiska värden, är omistlig.