Det blev en tydlig seger för ja-sidan i den irländska folkomröstningen om europakten. Det indirekta ställningstagandet för den gemensamma valutan kommer i ett psykologiskt viktigt skede, när nästan allt pekar i motsatt riktning och oddsen för att valutaunionen ska spricka sjunker för varje dag som går.
Att banker och finansinstitut räknar med upp till 50 procents risk för att Grekland lämnar euron under sommaren är ingenting att förvånas över. De har sina worst case scenarios som prisas in i förväg för att minimera skadeverkningarna när det värsta väl händer. Men när EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn i Helsingfors på fredagen talade om ”en signifikant risk för att euroområdet bryts upp”, är det en mycket allvarlig signal.
Rehn slog fast att valutaunionen har ”extremt tuffa beslut framför sig” och att man nu ”måste inse sanningen”. Samtidigt sade ECB-chefen Mario Draghi vid en utfrågning i Europaparlamentet att ”politikerna måste bli tydligare om vad de har för mål med euron”. Sammantaget finns det ett antal europeiska ledare som bör ta åt sig av kritiken. Man har slagit sig till ro för tidigt och trott att de jobbigaste besluten redan har fattats, att tiden och europakten nu ska sköta resten.
En som verkligen bör ta åt sig är Spaniens premiärminister Mariano Rajoy, som tillträdde vid årsskiftet. Medan Rajoy mest har pratat har de spanska bankerna under året ägnat sig åt att föra kapital ut ur landet, över 500 miljarder kronor bara i mars. Och när Rajoy väl börjat agera under maj månad har det mesta gått snett. Förstatligandet av bolåneinstitutet Bankia följdes av en vädjan från Rajoy till centralbanken ECB om att köpa spanska statsobligationer. Han vill till varje pris undvika stödlån till Spanien, en fråga han lagt mycket prestige i.
Nu kan det bli så i alla fall. Räntorna närmar sig åter sju procent, den nivå där det anses svårt att klara sig på egen hand. De spanska väljarna undrar nu om de hamnat ur askan i elden efter regeringsskiftet. Spanska medier rapporterar också regelbundet om PP-politiker (konservativa Partido Popular, Rajoys parti) som på region- och lokalnivå varit minst lika delaktiga i beslut som lett till fastighetsbubbla och kris som sina socialistiska motsvarigheter.
Ljuspunkten bland de krisande euroländerna måste sägas vara Irland. Premiärminister Enda Kenny har sedan valsegern för drygt ett år sedan jobbat med att stärka förtroendet för krispolitiken (att rädda bankerna först var ett allt annat än populärt beslut). Men irländarna har fått se regeringen få kontroll på budgeten och utländskt kapital återvända till den gröna ön. Och, viktigast av allt, en galopperande ökning av arbetslösheten har planat ut och visar tendenser till att sjunka igen.
När Kenny i veckan sade att man bör rösta ja till europakten för att inte bryta den goda utvecklingen var det också många som lyssnade (åtminstone dryga 60 procent av de röstande, enligt siffror på fredagen). Missnöjespolitikerna i Irland har en betydligt svårare uppgift än på de flesta håll i Europa och landet kan därmed bli det goda exempel som eurozonen så väl behöver.