EU:s mjuka makt och stora dragningskraft
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Utöver Slovenien, som redan är medlem av EU, vill även de övriga numera självständiga före detta delrepublikerna i Jugoslavien komma med i EU. Ett av de effektivaste och effektfullaste sätten att jämna vägen till Bryssels förhandlingslokaler är att lämna ut misstänkta krigsförbrytare till FN:s internationella krigsförbrytartribunal i Haag.
Följaktligen har under de senaste åren en stadig ström av misstänkta krigsförbrytare inlevererats till Haag.
Den senaste är den på onsdagskvällen på ett hotell på Teneriffa gripne kroatiske generalen Ante Gotovina.
Efter den förre Bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic och dennes överbefälhavare Ratko Mladic betraktas han som den tredje mest komprometterade mannen på den lista över misstänkta krigsförbrytare på vilken det nu
endast återstår sex personer.
Den 50-årige Ante Gotovina har en brokig biografi, med ett förflutet både som främlingslegionär och tidigare livvakt åt den franske högerextremisten Jean-Marie Le Pen. Men framför allt anklagas han för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under den s k Operation storm, när Kroatien återtog Knin-området 1995. Gotovina anklagas för att ha mördat 150 civila serber och drivit bort 150 000 serber från Knin-området.
Den kroatiska regeringen uttalar sig försiktigt, döljer visserligen inte sin belåtenhet över att ha fått rätt i sitt påstående att Gotovina inte var kvar i Kroatien — men formulerar sig i övrigt återhållsamt.
Förklaringen till det är givetvis att gripandet av Gotovina inte är okontroversiellt i Kroatien. Där, liksom i de övriga republikerna, betraktas de efterlysta i breda kretsar inte som misstänkta krigsförbrytare utan snarare som frihetshjältar. Den självkritiska bearbetningen av historien, varken den av nyaste eller av äldre datum, har knappast ens kommit i gång i dessa länder.
Att gripa och utlämna misstänkta krigsförbrytare är förmodligen en av de mest impopulära och politiskt riskabla åtgärder som dessa regeringar kan vidta.
Att de ändå gör det är ett övertydligt belägg för EU:s dragningskraft, något för våra slentrianskeptiker mot EU att vid tillfälle självkritiskt begrunda.