På sina håll, t ex på DN:s ledarsida, beskrivs detta som att Turkiet bara fått ett halvt klartecken. Men så uppfattas inte saken i Turkiet. Glädjen bland turkiska reformvänner var stor när beskedet kom. Även om det formella klartecknet för förhandlingar ska ges av EU:s toppmöte den 17 december så tvivlar ingen på utgången.
Att EU ställer villkor för Turkiet är inte konstigare än att alla länder som söker EU-medlemskap måste leva upp till vissa ofrånkomliga krav på det politiska och ekonomiska systemet. Turkiet har inlett en snabb reformprocess, som få hade trott skulle vara möjlig bara för ett par år sedan.
Men om processen avbryts - eller börjar gå baklänges - kan också förhandlingarna om medlemskap avbrytas. Det är precis detsamma som skulle ha hänt om utvecklingen i t ex Litauen, Polen eller Slovakien hade börjat gå åt fel håll under förhandlingarnas gång.
En annan sak är att de omställningar som krävs i Turkiet är stora jämfört med dem som varit nödvändiga i många andra länder. Det är därför som den tidpunkt när Turkiet kan väntas bli EU-medlem ligger så långt fram i tiden som 2015.
Anser man att Turkiet har en historisk hemortsrätt i Europa - och det är svårt att hävda något annat - så måste Turkiets ambition att bli medlem i EU bedömas på samma sätt som alla andra europeiska länders. Lever landet upp till de krav som ställs på demokrati, rättssäkerhet och marknadsekonomi så kan inga ytterligare krav konstrueras.
Men reformerna i Turkiet får lika litet som i något annat land stanna på ytan. Polisen och militären ska följa lagen och inte fortsätta i gammalt maktmissbruk. De medborgerliga rättigheterna måste gälla fullt ut och lika för både kvinnor och män. Kurderna måste respekteras i praktiken och inte bara i lagtexterna. Tigandet om folkmordet på armenier under första världskrigets slutskede måste upphöra.
Men allt detta ligger inom räckhåll med den draghjälp som utsikterna till EU-medlemskap innebär. Entusiasmen bland kurderna över det möjliga EU-inträdet är påtaglig. De aktivister som kämpar för att stärka kvinnornas ställning ser EU som sin viktigaste allierade. För yngre och utbildade turkar är den europeiska identiteten självklar.
Om reformerna går vidare och förhandlingarna leder i mål så påverkas också EU. Det turkiska medlemskapet är viktigt för de femton miljoner muslimer som redan lever i dagens medlemsländer. EU:s tyngd som internationell aktör kommer att växa. Möjligheten för unga och arbetsvilliga turkar att flytta inom EU-området är en chans för det åldrande Europa att rädda hotade välfärdssystem.
Mot detta kan ställas risken för att EU-arbetet blir trögare och den fortsatta integrationen bromsas. Men de problemen får attackeras när de uppstår. Betydligt viktigare är att ett stort land med muslimsk befolkningsmajoritet kan ingå som fullvärdig medlem i kretsen av europeiska demokratier. Den utvecklingen kan få historisk betydelse.