Samtidigt som EU:s stater slutförde förhandlingarna om stabilitetspakten i förra veckan gjorde världssamfundet en sista ansträngning att komma överens vid FN:s klimatmöte i Durban, Sydafrika. Det finns likheter mellan staternas hantering av skuldkris respektive klimatkris, men det finns också avgörande skillnader.
Till likheterna hör att man i elfte timmen verkligen får till ett slags överenskommelse som förhindrar ett fullständigt fiasko. I Durban bestod denna av en förlängning av Kyotoavtalet, dock med största säkerhet utan de dominerande utsläppsnationerna, samt ett löfte – en färdplan – om en globalt, rättsligt bindande avtal som kan börja gälla tidigast 2020.
Det finns också likheter i det att det lättaste att enas om är att stödja de som har det svårast: skuldkrisländer får hjälp med stödlån, u-länderna som drabbas mest av klimatförändringar får hjälp att tackla dessa. Man sätter på plåster där det blöder och kan på så sätt skjuta upp de största och svåraste besluten ännu ett tag.
Där tar dock likheterna slut. Att bekämpa vetenskapliga fakta är något helt annat än att övertyga en osäker marknad. Klimatförändringarna existerar. Nästa rapport från klimatpanelen IPCC, 2013, kan mycket väl visa att det som nu gjorts var alldeles för lite och för sent. Uppvärmningsmålet, maximalt två grader Celsius, kan då i värsta fall vara ett passerat stadium. Vilket skulle betyda helt andra åtgärder från staterna.
Ingen vet heller exakt när det är för sent för att åtgärda klimatet. Det finns ingen deadline, motsvarande ekonomins konkurs. Antingen är det redan för sent, eller så har vi gott om tid. Men det är ett spel med mycket höga insatser som framför allt USA och Kina ägnar sig åt. Klimatet kräver en annan typ av politiskt ledarskap än kanske någon annan fråga någonsin. Att misslyckas och ta konsekvenserna och avgå finns här inte som en möjlighet.
Det är anmärkningsvärt att det är det sargade EU som, i allians med de fattigaste staterna, fortfarande leder förhandlingarna framåt. Detta kan i sin tur innebära en ny vår för Europa, även ekonomiskt. Om det beror på EU:s visionära ledare eller på att man har ryggen mot väggen och ingenting att förlora får vara osagt.
Uppfattningen att ökade utsläpp betyder ökad tillväxt får sin näring av att koldioxidutsläppen faktiskt minskade under recessionen i väst 2009, och av att Kinas starka tillväxt under 2000-talet sammankopplas med fossila bränslen som kol och olja. Men den sanningen kommer att vändas till sin motsats. Återigen är det bara datumet som saknas.
Så snart forskningen kan slå fast att koldioxidutsläppen helt enkelt måste bort kommer beroendet av fossila bränslen att bli en enorm belastning för en ekonomi. Och då kommer EU, och särskilt Sverige som bestämt sig för att bli koldioxidneutralt 2050, att ligga i täten.