Det enda säkra med DN/Synovates mätning av partisympatierna på fredagen är att den hotande ekonomiska krisen gynnat Moderaterna, det klart största regeringspartiet som också innehar stats- och finansministerposterna. Och att småpartierna missgynnas.
Opinionsinstitutet drar också slutsatsen att Sverigedemokraternas ras i opinionen, till 2,9 procents väljarstöd, kan kopplas till terrordåden i Norge 22 juli. Men det är fortfarande för tidigt att säga då andra augustimätningar, till exempel Sifo och Yougov, talar ett annat språk. SD missgynnas också av krisen då deras enda politiska fråga, invandringen, hamnar längre ned på dagordningen.
Om undersökningen blev valresultat skulle antalet riksdagspartier halveras till fyra och Sverige skulle ledas av en M/FP-regering med S och MP i opposition. Det är förstås anmärkningsvärt, men fullt möjligt då så många partier ligger nära fyraprocentsspärren.
För två av lindansarna, Centern och Vänsterpartiet, väntar dock nya partiledare och ett möjligt lyft. Men det är långt ifrån säkert då oprövade kort ska ta över. Centerpartiet gläds nog över att snart ha klarat av sitt skifte och att striden förlöpt tämligen väl. Mycket pekar nu på att Annie Lööf kan väljas med stor majoritet.
I Vänsterpartiet, däremot, sitter Lars Ohly kvar som en lam anka till januari. Och maktkampen bakom honom riskerar att bli uppslitande då de båda kvinnliga kandidaterna, Rosanna Dinamarca och Ulla Andersson, vässat knivarna mot favoriten Jonas Sjöstedt.
Efter två katastrofval i rad för S hade nye ledaren Håkan Juholt allt att vinna när han tillträdde i mars. Frustande tog han sig an uppgiften med retoriska rallarsvingar mot Alliansregeringen, och med profilfrågor som kultur och barnfattigdom. Nu kan man konstatera att han inte blivit det lyft för partiet som man hoppats. Obetydligt över valresultatet och fyra procentenheter upp till Moderaterna svider i arbetarrörelsen.
Företrädaren Mona Sahlin hade stora opinionsframgångar 2007–2008, det vill säga så länge hon inte presenterade ett politiskt alternativ eller ett regeringsalternativ. Juholt hade behövt ha den fallhöjden nu när han står inför att berätta hur alla satsningar på sociala investeringar, infrastruktur osv ska finansieras. Men han har inte lyckats vinna förtroende och kanske är valet av nära medarbetare hans största misstag. Han har sannerligen inte haft någon hjälp av Carin Jämtin och Tommy Waidelich så här långt.
För Göran Hägglund och Kristdemokraterna är uppförsbacken påtaglig om partiet ska ha en framtid i riksdagen. Hägglund har lyckats hålla vårdnadsbidragsivrarna i partiet stången, vilket nog var taktiskt riktigt. Men i stället presenterar han sänkt pensionärsskatt som högsta prioritet, i ett läge när ekonomin krymper och andra skatteförslag dras tillbaka. Det kommer inte att gå.
Den hypotetiska M/FP-regeringen får bereda plats för ett C, men kanske inte mer än så. Om inte KD kan fixa det själva, är det då någon som bryr sig?