Det enda man med säkerhet kan säga om den filmsnutt på YouTube som ska ha utlöst attackerna mot amerikanska ambassader i Mellanöstern är att den inte har någonting med USA att göra. Först påstods den ansvarige ha varit israel, men ganska snart framkom att upphovsmannen av allt att döma är en kristen arab, medlem av den stora koptiska minoriteten i Egypten. Filmen har dessutom legat ute på YouTube sedan i somras utan att någon brytt sig om den.
Så var det också med de teckningar med profeten Muhammed som motiv som publicerades i danska Jyllands-Posten – de var kända och hade dessutom återgetts i flera muslimska länder långt innan de våldsamma demonstrationerna bröt ut. Jyllands-Postens sannolika syfte – att provocera muslimer – misslyckades alltså ända till dess att någon eller några grupper såg det förenligt med sina intressen att låta sig provoceras. Att det ofta finns en marknad för hets mot ”väst” bland frustrerade människor i muslimskt dominerade länder är en annan sak, och hänger samman med de politiska förhållanden som i decennier hindrat all utveckling.
Att flera gamla despotier nu fallit innebär inte att denna frustration i ett slag försvinner. Tvärtom kan den öka när förändringarna inte går fort nog. Dessutom innebär förändringarna att de extremt fundamentalistiska gruppernas världsbild utmanas. Även om demokratiseringen alltjämt är en lång och svår process så har en tidigare okänd pluralism fått fäste i dessa samhällen. Det är inte orimligt att sätta ambassadattackerna i samband med dessa inre förändringar i många muslimska länder. Extremister försöker skapa en konflikt med ”väst” för att på det sättet vinna ett inflytande på den arabiska ”gatan” som man inte lyckas få på annat sätt.
I Libyen har Gadaffis fall ännu inte lett till att någon ny fungerande statsmakt kunnat uppstå. I stället är landet fullt av miliser med tillgång till stora mängder vapen. Det finns också ett samband mellan Gadaffis fall och al-Qaidaliknande gruppers maktövertagande i norra halvan av grannlandet Mali – en utveckling som väntas leda till att andra afrikanska länder ingriper militärt. I Jemen har al-Qaida länge kontrollerat delar av landet, men uppges på senare tid ha blivit allt hårdare trängt.
Man kan ana ett mönster där extrema så kallade jihadister, med eller utan inbördes samordning, försöker hejda en utveckling som inte gått i den riktning den önskat. USA kan inte reagera på annat sätt än vad man hittills gjort, genom att förstärka den militära närvaron i Libyen. Man är också tvungen att ta hänsyn till att attacken genomfördes med tunga vapen, vilket sannolikt betyder att den var planerad långt i förväg.
Mitt i detta insinuerar Mitt Romney att president Obama på något sätt skulle sympatisera med attacken. Ibland tar valrörelser fram det allra sämsta hos politiska ledare.