Men det man vet räcker långt. Oavsett om gärningsmannen agerade ensam eller ingick i någon form av nätverk så var attacken en sorts spegling av exempelvis attacken vid London Bridge nyligen. Inte heller där är alla detaljer kända – men sambandet med den uppmaning som riktats från den så kallade Islamiska staten att attackera människor med bilar, knivar och vad som finns till hands är tydligt.
Tanken är att attacker som utförs eller inspireras av IS ska leda till en ökad islamofobi och att denna i sin tur ska få fler muslimer – eller rättare sagt sunnimuslimer – att se IS som en allierad och låta sig rekryteras. Attacken utanför moskén i Finsbury Park visar dessvärre att det också finns personer som beter sig precis som IS hoppas, genom att attackera godtyckligt utvalda britter med muslimsk tro.
Samtidigt finns islamofobi ändå, både i Storbritannien och i andra länder och attacker mot muslimer kan mycket väl inträffa IS förutan. Avsikten kan bara vara att sådana attacker ska provocera fram mera våld från IS och besläktade grupper med resultatet att stödet för islamofoba och högerextrema krafter ska öka. Extremisternas tänkesätt är till förvillelse lika.
De är också lika i ett annat, ännu mer grundläggande, avseende. De som genomför, uppmuntrar eller bistår till terrordåd har alla en världsbild där själva tanken att människor kan leva tillsammans trots olikheter är omöjlig och ett uttryck för hädelse eller förräderi.
Och i och med detta blir också offren lika varandra – de attackeras för att de inte motsvarar extremisternas föreställningar om hur alla bör vara, tänka och tro. Genom att leva normala liv i London eller i vilken annan stad som helst visar de att de finner det helt naturligt att samexistera med andra som inte är exakt som de själva.
Vi kommer alla alltid att vara olika varandra, på tusentals olika sätt, vad olika extremistgrupper än föreställer sig. Det som kan förena oss är inte att vi lever och tänker exakt likadant utan motsatsen, en gemensam insikt om att allt mänskligt liv måste präglas av variation och ömsesidigt förtroende.
I Storbritannien tvekar varken polisen eller regeringen om att kalla attackerna, både den i söndags kväll och tidigare attacker, för terrorism. På andra håll märks fortfarande ibland en ovilja att använda ordet terrorism om attacker som inte utförs av just IS eller al-Qaida. Den språkliga förvirringen måste ta slut. I Sverige har tre män åtalats för att ha placerat ut bomber i syfte att döda asylsökande och politiska motståndare. De tre hör alla till den uttalade våldsgruppen Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Gör man sådant är man terrorist, helt oavsett vilka motiv för mordplanerna som man åberopar.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör