EU och dess institutioner förmår som ingenting annat att dela Sverige i två läger - de som instinktivt är för ett tätare samarbete och de som instinktivt är emot. Så var det inför EU-omröstningen 1994 och inför EMU-omröstningen 2003. När så frågan om ja eller nej till europakten kom upp på bordet var det förstås åter dags att exercera de välbekanta käpphästarna.
Som vanligt har EU-skeptikerna en enklare uppgift i länder som Sverige och Storbritannien, där Europatanken aldrig haft någon större folklig förankring. Det är lättare att måla upp hotbilder om förluster vid ett tätare EU-samarbete (”mer makt åt Bryssel”) än att locka med framtida vinster (”att få vara med och påverka”).
Farhågorna inför den kommande europakten har framför allt varit två - att den skulle öka umbärandena i de krisdrabbade euroländerna och att Sverige genom ett medlemskap skulle beträda ett slags snabbspår mot att införa euron som valuta. Sedan Fredrik Reinfeldt fått bekräftat att det senare aldrig varit avsikten återstår det första problemet: hög arbetslöshet och obefintlig tillväxt i en rad krisländer.
Umbärandena i till exempel Grekland, Irland, Spanien, och Portugal har varit stora de senaste tre åren. Åtstramningspaketen har försämrat levnadsvillkoren för stora befolkningsgrupper och även slagit tillbaka mot samhällsekonomin i form av minskad tillväxt och, kanske framför allt, en minskad tro på framtiden.
Europakten innebär ingen universallösning för dessa problem, i alla fall inte på några års sikt. Men det ska påpekas att pakten redan innan den trätt i kraft gjort livet lättare att leva i exempelvis Spanien och Italien, genom lägre räntor på lånen. Tilltron till eurozonen och ländernas förmåga till sammanhållning är en tillgång som inte kan värderas i ett antal miljarder euro. Att stärka den är kanske också paktens viktigaste uppgift.
Sveriges deltagande och medbestämmande på EU-nivå tas i dag för givet på områden som migration, brottsbekämpning och miljö. På ekonomins område har däremot utanförskapet blivit allt tydligare i och med skuldkrisen och ökningen av antalet möten exklusivt för euroländerna.
Bara det faktum att två tredjedelar av Sveriges export går till EU (i huvudsak till eurozonen) är skäl nog för oss att vara med i pakten och påverka inriktningen. Ekonomins ökade betydelse gör också att fler frågor helt eller delvis kan komma att avhandlas på dessa slutna möten. David Cameron anser att Storbritannien är sig självt nog, men för Sverige kan en sådan utveckling bli förödande.
EU kan komma att spricka och Sverige har fått ett erbjudande att hoppa på framtidståget utan egna förpliktelser. Betänketiden är kort, men regeringen och S gör rätt som väljer att åka med. Det inser nog också de mest inbitna EU-skeptikerna.