Påsken närmar sig och därmed också hotet om strejk i handeln. Så har det varit de senaste gångerna som avtalet för Sveriges handelsanställda löpt ut, 2007 och 2010, och så är det också i år. Den 31 mars är slutdatum för det nuvarande avtalet. Allt tyder också på att ett konfliktvarsel kommer att läggas då, eftersom de båda parterna, Svensk Handel och Handelsanställdas förbund, inte ens sitter vid förhandlingsbordet.
Det är lätt att ha viss förståelse för arbetsgivarna i det här fallet. De anställda i handeln har två gånger i rad fått avtal där lönenivåerna legat kraftigt över riktmärket på arbetsmarknaden. Då har detta kunnat motiveras med att handeln gått starkt och att det handlat om ett låglöneyrke. Men år 2012 sackar detaljhandeln för första gången på länge efter och de anställda har kommit i kapp och förbi jämförbara branscher.
Sannolikt blir det dock ingen strejk den här påsken heller. Som tidigare kommer troligen varsel att läggas mot några av de största kedjorna, inklusive deras lager, och så tvingas arbetsgivarna tillbaka till förhandlingarna. Och så skriver man på nytt ett avtal som ligger högre än den konkurrensutsatta industrin (i år 2,6 procent på ett år). Varför gör man då detta? Jo, för att en strejk under påskhandeln, årets näst största handelshelg, är helt otänkbar. Det kostar helt enkelt för mycket.
Handeln är ett exempel på ett område där strejkvapnet är så skarpt att det inte ens behöver användas. Det räcker bra med hotet. Andra exempel är flyget, där fyra dagars strejk av kabinpersonalen på SAS 2007 kostade bolaget 100 miljoner kronor direkt, och minst lika mycket i förluster på varumärket. Eller byggbranschen, där målare, byggnadsarbetare och elektriker vet hur varsel ska läggas på prestigefyllda storbyggen som inte kan stoppas utan stora konsekvenser.
Det finns exempel på motsatsen också. Sjuksköterskestrejken 2008 hölls i gång i nära sex veckor utan att något märktes, förutom att det stod folk med plakat utanför Akademiska och att vissa operationer som bedömdes som mindre akuta sköts upp. Arbetsgivaren kunde lugnt avvakta då man faktiskt sparade pengar under strejken. Det enda som belastades var Vårdförbundets strejkkassa.
I veckan lade EU-kommissionen ett förslag som kan innebära begränsningar för rätten att strejka. Det är inte första gången och liksom tidigare kommer detta nog aldrig att komma förbi ministerrådet med tanke på hur olika det ser ut på arbetsmarknaden i EU:s 27 länder. De svenska fackföreningarna kan känna sig trygga med sin rätt till konflikt, men bör nog ändå tänka på det som EU-kommissionen är ute efter: proportionalitet. Att åtgärder som vidtas vid en konflikt ska stå i proportion till det man vill uppnå.
Proportionalitet innebär att facket inte kan ta till storsläggan varje gång, inte utan att visa att det handlar om en fråga av yttersta vikt för medlemmarna. Numera avlidne Uppsalaprofessorn Nils Elvander föreslog en sådan princip i sitt betänkande i en statlig utredning 1999, men det ströks sedan i den kommande arbetsmarknadspropositionen. Ingen regering, oavsett politisk färg, har velat stöta sig med LO i den här frågan.
Sett till det yttre finns heller inga behov av förändringar i Sverige. Antalet strejkdagar är mycket få jämfört med andra länder och i princip råder fred och reallöneökningar på svensk arbetsmarknad ända sedan det normgivande industriavtalet infördes på 1990-talet. Men det som inte syns i statistiken är effekterna av hot och hur detta riskerar att snedvrida konkurrensen.
Om det svenska facket vill slippa tvingande regler så går det utmärkt att idka viss självsanering på konfliktområdet. Då använder man inte det tyngsta artilleriet varje gång bara för att man har möjlighet, och inte bara för att driva på lönerna. Då lägger man inte ett varsel om övertidsblockad så fort förhandlingarna har inletts. Då lägger man inte varsel mot just de arbetsgivare man ”ogillar” sedan tidigare.
De flesta fackförbund sköter detta alldeles utmärkt. Men några bör känna sig träffade och tänka om innan det är för sent.