Fairtrade inte alltid rättvist
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det märks tydligt att rättvisemärkning är en idé på frammarsch. Enligt fairtrade.se ställer numera två av tre landsting etiska krav vid
varuupphandling. Det gjorde inget landsting alls för bara tre år sedan.
2006 lanserades konceptet Fair trade city i Sverige. Sedan dess har ett tjugotal kommuner valt att bli fairtrade-diplomerade. Dessa förbinder sig bland annat att varje år öka den offentliga konsumtionen av Rättvisemärkts produkter.
Trenden är alltså tydlig, och den gör det motiverat att fundera åtminstone en smula över rättvisemärkningens praktiska konsekvenser.
Det var därför inte en dag för tidigt när
Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet nyligen presenterade en sammanställning av vad forskningen säger om rättvisemärkningens konsekvenser. I den 75-sidiga rapporten, skriven av ekonomen Helena Johansson, beskrivs både positivt och negativt. Men det negativa överväger med marginal.
Studier och experiment har visat att vår strävan att vara goda etiska konsumenter gör oss villiga att betala betydligt mer för varor som har någon form av etisk märkning. Risken är dock stor att intäkterna från det högre priset äts upp i olika mellanled och att endast en mindre del når producenterna. I många fall skulle det vara effektivare att köpa den billigaste produkten och skänka sparade slantar till ett hjälpprojekt där pengarna garanterat kommer fram.
Läckaget på vägen från konsumenter i rika länder till dem som faktiskt producerar, är dock inte det största problemet med rättvisemärkt. Mest problematiskt är att märkningens regler om organisationsformer och minipriser hindrar utvecklingen mot storskaliga, högteknologiska och konkurrenskraftiga jordbruk i fattiga länder.
Man kan tycka vad man vill om storskaliga maskinjordbruk, men de är betydligt effektivare än småskaliga gårdar där det mesta produceras för hand. Vi svenskar vet att jordbruksreformer är nyckeln till framgång för ett fattigt land: För drygt 200 år sedan var det Sverige som var fattigt, och de första skiftesreformerna startade en kraftig produktivitetsutveckling i det svenska jordbruket.
Dagens utvecklingsländer kan uppleva samma välståndsökning, men det förutsätter en omvandling mot färre, större och mer produktiva gårdar.
Fairtrades fokus på småskalighet är tyvärr kontraproduktiv: Visst kan det bli bättre för fairtradeproducenterna på kort sikt, men på lång sikt hämmas utvecklingen mot ett konkurrenskraftigt jordbruk, och fattigdomen består. Det är faktiskt inte alls särskilt rättvist.