Vänsterpartiledaren Lars Ohlys besked att han inte ställer upp för omval nästa år var väntat. Sedan ungefär en månad har det stått klart att han inte har tillräckligt stöd i partidistrikten och samtidigt har motkandidaterna radat upp sig. Ohly blir nu den tredje partiledaren, efter Mona Sahlin och Maud Olofsson, som tar konsekvenserna av ett dåligt valresultat 2010.
Men vad var det egentligen som fällde Lars Ohly? Dåliga valresultat är han långt ifrån ensam om bland vänsterledare – företrädaren Gudrun Schyman är på detta område det stora undantaget. Inte heller är hans många uttalanden om kommunismen och demokratifrågor, om Kuba och de forna öststaterna, särskilt anmärkningsvärda för en vänsterpartist, även om han bitvis hanterat dessa ”avslöjanden” tämligen illa.
Förklaringen till det sviktande förtroendet bör i stället sökas i det rödgröna samarbetet inför det senaste valet. Partikongressen i maj 2010 liknade ingen tidigare upplaga, då partiledaren på punkt efter punkt fick förklara de kompromisser han tvingats göra för att få ingå i ett rödgrönt regeringsalternativ.
Budgettaket skulle vara kvar och Alliansens skattesänkningar behållas. Bland de många motioner som avslogs vid kongressen märks också den om sex timmars arbetsdag och den om 200 000 nya offentliga jobb.
Enligt Vänsterpartiets valanalys ledde samarbetet till att man förlorade sin egen profil och förmåga att driva vänsterpolitik i opposition. I stället råder närmast konsensus inom skatte- och finanspolitiken då även socialdemokratin ställer sig bakom reglerna.
Lars Ohlys svar till medlemmarna blev ett utspel i början av året om att han siktar på ett nytt rödgrönt projekt inför valet 2014. Valförlusten förklarade han med enskilda misstag, inte med samarbetet i sig. Därmed började sannolikt hans resa mot ett alltmer urholkat förtroende.
Klar favorit till att ta över partiledarposten i januari är riksdagsledamoten och förre EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt. Han är en modern och slipad politiker som på sin blogg hyllar Lars Ohly (”ingen kan ta ifrån honom alla de goda insatser som han har gjort för Vänsterpartiet”) och tidigare också sin medtävlare Hans Linde (”grattis till Vänsterpartiet”).
Med sin erfarenhet och tyngd är Jonas Sjöstedt det självklara valet framför Linde och den ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson. Åtminstone för den utomstående betraktaren. För partiets hårda kärna kan det förhålla sig annorlunda, om inte förnyaren Sjöstedt kompletteras med en mer traditionell vänsterpartist. Ett delat partiledarskap av MP-modell ska också diskuteras under hösten.
Oavsett om det blir Sjöstedt eller Sjöstedt med partner (Rosanna Dinamarca?) har Vänsterpartiet en lång resa och ett stort förändringsarbete framför sig. Att man för varje val hamnat allt längre från Schymans tolv procent (1998) har kanske inte bara berott på Lars Ohly.