Falsk trygghet
Outbildade läkare har upprätthållit sjukvården vid lasarettet i Torsby med sjukhusledningens goda minne. Det visar att svårigheterna att upprätthålla god decentraliserad sjukvård också i glesbygden är större än vad exempelvis socialminister Lars Engqvist vill inse.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Under de senaste åren har inte mindre än 29 personer utan läkarlegitimation upprätthållit tjänster som om de vore behöriga läkare. De har skrivit ut recept, opererat och i övrigt gett patienter behandlingar. Medicinstudenterna har tillåtitis göra självständiga medicinska bedömningar, uppenbarligen med sjukhusledningens goda minne. Det förefaller i första hand inte vara frågan om bedrägligt förfarande från de läkarstuderandes sida. Snarare verkar det vara ett systematiskt åsidosättande av det relativt stränga regelverk som omgärdar den svenska läkarkåren. Om patienter tagit skada eller ej av vården de fått skall nu undersökas. Det är nog inte för mycket sagt att Torsbyborna känner stor oro.
Det är också en gåta att detta har kunnat fortgå under så lång tid utan att någon uppdagat förhållandena. Ansvaret för det skedda faller förstås mycket tungt på sjukhusledningen men också på Värmlands läns landsting och de kontrollfunktioner som skall se till att sådant här inte skall inträffa.
Bakgrunden till det inträffade är de uppenbara svårigheterna för mindre sjukhus att få tag på utbildade läkare. Detta är ett stort problem i alla landets glesbygder där sjukvårdshuvudmännen försöker lösa problemet med dyrbara system med så kallade stafettläkare och andra tillfälliga lösningar. Det innebär stora kostnader för landstingen men också lägre kvalitet på vården för patienterna eftersom kontinuiteten inte kan upprätthållas. Patienterna i norra Värmland och andra glesbygdsområden kan få möta ständigt nya läkare som kanske vistas vid lasarettet några dagar eller veckor åt gången för att sedan ersättas av någon ny person.
Det man nu frågar sig är om förhållandena vid Torsby lasarett är unika för Värmlandslandstinget eller om motsvarande benägenhet att förlita sig på outbildade läkare återfinns på andra håll i landet. Det finns skäl för Socialstyrelsen att göra en grundlig kartläggning av förhållandena i övriga landet.
Det inträffade reser också på nytt frågan om sjukhusförsörjningen i landet. Att människor i glesbygd vill ha tillgång till sjukvård utan att behöva resa många mil är självklart. Men det finns en smärtgräns för vad samhällsekonomin och patientsäkerheten tål. Även om det finns statistik som visar att t ex hjärtpatienter får väl så god vård vid mindre sjukhus är det ändå bättre att en akut sjuk patient körs med ambulans eller helikopter till ett större sjukhus med erfaren personal än att vårdas vid ett närbeläget sjukhus med oerfaren — och ibland också outbildad — personal.
Visar det sig att rekryteringssvårigheterna är så stora att de inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt måste det vara bättre att lägga ned sjukhus än att till varje pris försöka hålla dem vid liv. Ett mindre sjukhus kan i
Socialminister Lars Engqvists senaste löfte är vårdgaranti över hela landet. Det är en bra idé, men han borde låta informera sig om hur sjukvårdens verkliga villkor ser ut i hela landet innan han lovar rundhänt.