Nu har Lettlands president Vaira Vike-Freiberga likväl, minst ett par månader innan det var tidsmässigt nödvändigt, bestämt sig för att för egen del anta inbjudan — och därmed försatt sina kolleger Valdas Adamkus i Litauen och Arnold
Rüüttel i Estland i en föga avundsvärd situation. Vi är, hävdar hon, "inga siamesiska trillingar" och "varje land har rätt att fatta sitt eget beslut". Man kan i och för sig instämma i bägge dessa synpunkter, utan att slutsatsen för den skull behöver bli
att presidenten fattat rätt beslut i rätt tid.
- Nu ser vi åter vilken som är den svaga länken i den baltiska kedjan, sade Litauens förre president Vytautas Landsbergis i en bitter men begriplig kommentar. Från en del lettiska debattörer kommer påminnelser om att Estland på sin tid gjorde utspel om att landet såsom "duktigast i klassen" skulle få bli medlem av EU först av de baltiska länderna — och på motsvarande sätt försökte Litauen i ett skede att få bli medlem av Nato före Estland och Lettland. Då var det minsann inte tal om någon baltisk enighet, påpekar dessa debattörer sötsurt.
Må så vara, men att andra visat bristande omdöme i tidigare skeden är inte mycket till ursäkt för att man själv skall slira i väg på liknande äventyrligheter.
Men vilket är egentligen problemet med denna ryska inbjudan? Varför skulle de baltiska staterna inte kunna delta i firandet av Tysklands och nazismens nederlag som alla andra?
Svaret på frågorna ligger i historien. När alla andra av Tyskland ockuperade länder i maj 1945 kunde dra en lättnadens suck och jubla över freden tvingades Estland, Lettland och Litauen in i sin tredje ockupation på mindre än ett halvt decennium.
På Sovjets ockupation 1940—41 och Tysklands 1941—44 följde omedelbart den andra sovjetiska ockupationen, som varade ända till 1991. De baltiska folken hade inget att jubla över den 9 maj 1945, utan tvangs in i ytterligare fem årtionden av ockupation i ett politiskt och ekonomiskt system som systematiskt förtryckte, förnedrade och exploaterade dem och förödde livet för många generationer av ester, letter och litauer.
Att inbjuda dessa nu åter självständiga länders presidenter att delta i firandet av Stalins seger över Hitler är en vämjelig provokation. Ett syfte med detta är rimligen att förödmjuka dem rent mänskligt, och sätta dem och deras länder på plats.
Ett annat syfte är att etablera den sovjetiska historieskrivningen när det gäller Baltikum, enligt vilken dessa länder "frivilligt" inträdde i "de sovjetiska brödrafolkens stora familj", som den sanna och gällande. Alla vet visserligen att de baltiska länderna ockuperades och annekterades av Sovjet, men alla sådana påståenden avvisas numera irriterat av företrädarna för Putins alltmer auktoritära Ryssland. Kan man dessutom splittra de baltiska länderna inbördes får det väl ses som en ren bonus.
Lettlands president är fast besluten att erinra om historien i samband med festligheterna i Moskva. Hon har många gånger gjort det på ett både slagkraftigt och respektingivande sätt. Men ges den möjligheten verkligen i Moskva den 9 maj?
Å andra sidan hör jag från Riga att ryska extremnationalister gnäller över att hon skall komma. "Vi vill slippa hennes sura ansikte på vår stora dag", klagar något av de rödbruna boulevardblad som det i dagens Ryssland går tretton på
dussinet av.
Niklavs Lapukins