Faran ligger i detaljerna
klara besked och uttömmande svar också på komplicerade frågor. Så har oppositionspolitiker i många länder trott att receptet för valseger ser ut.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Alla tre gick till val med detaljerade budgetförslag och procentssiffror på alla viktiga justeringar av skatter och bidragsnivåer som kunde komma i fråga. Och alla tre misslyckades. Merkel blev visseerligen förbundskansler, men tvingas regera i en koalition med socialdemokraterna som det var hennes uttalade mål att få bort från makten.
Den som vill kan alltid säga att förklaringen var att de tre partiledarnas alternativ var för dåliga och att väljarna på goda grunder avvisade dem. Det kan möjligen stämma för Kinnocks del — Labour hade under hans tid ännu inte genomgått den modernisering som förknippas med Tony Blair. Men de flesta brittiska bedömare 1991 hade inte desto mindre räknat med att tiden var ute för de konservativa som då styrt landet i mer än tio år.
Westerbergs alternativ var så pass genomarbetat och förankrat i ekonomisk sakkunskap att huvudtankarna snart togs upp av den socialdemokratiska regeringen själv och resulterade i den stora skattereformen. Merkels syn på vad Tysklands ekonomi behövde delades i stort sett av huvudmoståndaren Gerhard Schröder, men det var Merkel och inte Schröder som ifrågasattes under valrörelsen.
De tre exemplen är snarare illustrationer till ett politiskt fenomen av helt annat slag, nämligen att den som uppträder som regering innan regeringsmakten är vunnen skapar en gratischans för den verkliga
regeringen att i stället uppträda som opposition. Det går alltid att räkna fram effekter av olika tänkbara förändringar som kan beskrivas som orättvisa eller peka på grupper som inte får del av en förbättring. Så kan alltför detaljerade förslag från partier i opposition dra till sig all uppmärksamhet med den ofrånkomliga effekten att granskningen av och debatten kring regeringens politik uteblir.
Som Carl B Hamilton påpekar finns det inga möjligheter för partier i opposition att göra samma typ av detaljerade beräkningar som regeringen med hela kanslihuset till sitt förfogande kan utföra. Oppositionen bör därför inte låtsas som om den har svaret på alla detaljfrågor innan den själv fått regeringsansvaret. Till detta kommer att verkligheten hela tiden förändras — oppositionen kan inte veta mer än regeringen om vilka överväganden i t ex skattepolitiken som bör göras flera år framåt i tiden.
Det finns ingen anledning att moralisera över att partier i regeringsställning försöker få valdebatten att handla om oppositionens alternativ och inte om regeringspolitikens brister. Det gäller ju att vinna valet. Men oppositionen, just nu den borgerliga alliansen i Sverige, bör akta sig för att spela med. Det viktiga är den huvudinriktning som förenar de fyra partierna — de exakta detaljerna kan ändå ingen räkna ut förrän man erövrat kanslihuset.