Det har funnits tre huvudaktörer i det drama som just utspelat sig i Egypten: demonstranterna, Hosni Mubarak, och den egyptiska militären.
Demonstranterna, både gamla oppositionsledare och de hundratusentals förändringstörstande medborgare som anslöt sig till dem, var den kraft som inledde förändringen den 25 januari, i den tunisiska revolutionens efterföljd. Det var deras offer och hjältemod som gjorde status quo omöjligt och tvingade fram en lösning av krisen.
Hosni Mubarak: han kämpade emot in i det sista, även om det mot slutet snarare tycktes vara hans vicepresident, general Suleiman, som ledde striden. Deras skickliga maktspel och envishet förlängde kampen, men Mubaraks arrogans och omedgörlighet gjorde den omöjlig att vinna.
Armén, slutligen, har tvingats ut ur skuggorna. Nu ligger makten i händerna på Högsta rådet för de väpnade styrkorna, alltså militärledningen, som tvingas hitta en utväg ur den kris Mubarak drivit in nationen i.
Den egyptiska militären kan man anklaga för mycket, men inte för att vara skickliga kommunikatörer. Förvirringen var enorm i förrgår, när Högsta rådet utfärdade en ”Kommuniké nr. 1” formulerad på de arabiska statskuppernas klassiska språk — och sedan lät diktatorn sitta kvar. Det enda som tillkännagavs i Mubaraks förinspelade tal samma kväll var att mer makt skulle överlämnas till vicepresident Suleiman. Befrielsetorget svarade med busvisslingar och buanden.
Medan kampen mellan Mubarak-Suleiman och demonstranterna eskalerade, försökte militären förgäves återfinna fotfästet. I går släppte arméledningen ”Kommuniké nr. 2”, men lyckades inte klargöra sin ställning. Återigen försökte militären framställa sig som folkets försvarare, men lovade bara att Mubaraks löften skulle genomföras. Folket uppmanades att gå hem, sluta protestera.
Kanske vek armén undan i sista ögonblicket, för att man tvekade inför att genomföra en öppen kupp? Kanske pågick fortfarande förhandlingar om maktfördelningen efter Mubarak? Eller kanske hade officerarna verkligen beslutat stödja Mubarak-Suleimans strategi?
Om militären hade tagit ett beslut, så lyckades den dock inte kommunicera det — och i brist på klarhet fortsatte både Mubarak och demonstranterna att agera som om de hade arméns stöd. Demonstrationerna växte. Efter fredagsbönen var miljoner människor ute på Egyptens gator: situationen blev ohållbar, Mubarak avgick, militären grep makten.
Exakt vilket slags drama som utspelat sig i presidentens palats och officerskårens baracker lär vi få vänta på vetskap om, om det någonsin avslöjas. Men det viktiga var att det gick i Egypten precis som i Tunisien: folkets uppror segrade när militären drevs till handling. I det ligger en viktig lärdom om hur revolutioner nästan alltid går till, och en pockande varning om framtiden.
Men också ett enkelt, hoppfullt budskap: förändring är, trots allt, möjlig. Ingen av arabvärldens diktatorer sitter längre säkert.