En av Sveriges farligaste män har rymt från fängelset tillsammans med tre andra interner. Det är tyvärr inte särskilt förvånande. Förra året avvek nämligen nästan en person om dagen från svenska anstalter och häkten och inget eller lite görs för att vända trenden. Hur långt ska det behöva gå?
I Sverige har vi gjort valet att satsa på rehabilitering och återanpassning av dömda brottslingar snarare än att straffa dem. En bra avvägning. Det är bättre för samhället i stort och mer humant för individen, vilket emellertid inte betyder att dömda fångar ska kunna promenera in och ut från anstalterna efter behag. En viss motsättning finns naturligtvis mellan human fångvård och rymningssäkra anstalter. Frågan är var gränsen ska dras.
Det är hur som helst fullt rimligt att kräva att internerna inte ska kunna få tillgång till skjutvapen. Det ska vara omöjligt att ta sig ut från högsäkerhetsanstalten Hall. De som är ansvariga för säkerheten svär sig redan fria och spekulerar i om det kan vara ett "inside-jobb."
Säkerhetschefen på kriminalvårdsstyrelsen utesluter inte heller att en av de anställda kan ha slarvat med att kontrollera besökare, och lanserar sedan idén att en sommarvikarie fört in skjutvapnet. Det går också bra att kasta vapen över muren eftersom den "bara", i sammanhanget, är sju meter hög. Hur de fyra fångarna kunde planera rymningen från sina isoleringsceller utan personalens vetskap är också än så länge höljt i dunkel, liksom vem som öppnade dörren till Tony Olssons cell.
I vintras aviserade Göran Persson att en satsning på kriminalvården skulle göras på bekostnad av försvaret. Först då planerades inköp av metallbågar till de extra säkra anstalterna, vilket skulle underlätta kontrollerna betydligt. De har dock inte installerats än på Hallanstalten på grund av resursbrist. Säkerhetsansvariga på Hall lämnar i dag motstridiga uppgifter i fråga om rutiner gällande kontrollen av interner som kommer tillbaka från permission. Enligt vissa kontrolleras de inte som regel med metalldetektor, vilket borde göra det till en smal sak att smuggla in en pistol till någon på anstalten.
Personalen är inte heller beväpnad. Onödigt, humant, livsfarligt, naivt eller ingetdera. Det är ändå en kontroversiell fråga som behöver besvaras. Skyndsamt.
Skuggan ska dock inte i första hand falla på personalen, utan på berörda politiker. Minskar man ner personalen år efter år kommer säkerheten att brista förr eller senare. Om ambitionen att ge intagna psykiatrisk vård får ge vika för sparkrav kommer återfallen att fortsätta. Det är bara att konstatera att ingen tjänar när man sparar på kriminalvården. Kostnaderna för återfallsförbrytelser blir mångdubbel. Hur mycket pådraget kring efterspaningarna kostar för den redan bantade polisstyrkan är också en relevant fråga.
Oppositionspolitikerna klagar alltjämt inför döva öron och tomma plånböcker. Låt oss hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och börjar prioritera säkerheten på landets anstalter. Gränsen för vad personal och allmänhet kan tolerera är nådd.