I ett samhälle som kännetecknas av misstro känner ingen solidaritet. Visst vet man att staten behöver skatteinkomster, men varför ska man betala skatt när alla andra fuskar? Varför ska man gå till det tråkiga jobbet när grannen sitter hemma och latar sig med bidrag? Varför ska man betala igen sina lån när andra struntar i det och klarar sig undan ändå?
Ett samhälle där många resonerar så fungerar helt enkelt inte. Professor Bo Rothstein skrev för ett par år sedan en bok, Sociala fällor och tillitens problem (SNS), där han beskrev hur han själv fick upp ögonen för behovet av tillit. I Ryssland fick han reda på att skattemyndigheterna där kasserade in 24 procent av den summa man borde få in. I Sverige är motsvarande siffra 98,7 procent. Bo Rothstein förklarade skillnaden med något som kallas social tillit.
Hur man bygger upp social tillit är en fråga som varken Bo Rothstein eller någon annan har något riktigt bra svar på. Mycket bygger på tradition. I Sverige har vi en mycket lång tradition av förhållandevis högt avlönade och mycket laglydiga offentliga tjänstemän. Korruption är och har varit sällsynt.
Denna tradition inbegriper också att man litar på andra, på att grannen inte går in och stjäl i ens hus när man lämnar dörren öppen, att ett handslag räcker för att garantera betalning etc.
Men den här traditionen håller på att förändras genom att Sverige blir alltmer likt andra länder, att städerna och samhällena blir större och mer anonyma, och att den tidigare så starka sociala kontrollen numera inte kan upprätthållas.
Det finns fördelar med detta, bland annat ökar den individuella friheten när man inte ständigt har Överhetens ögon på sig. Men nackdelarna är uppenbara. Om förtroendet försvinner försämras både ekonomin och moralen. Det blir ett hårt och otrevligt samhälle att bo i.
Därför är det så illavarslande med de händelser som inträffat på senare tid. På toppnivå i näringslivet, till exempel i Skandia och ABB, roffar direktörer åt sig fantasisummor. Inom facket ordnar man bostäder inte bara åt de anställda - vilket är rimligt - utan också till barn och släkt, bostäder som sedan kan säljas med miljonvinster.
Att riksdagsmän fuskar med taxikvitton och middagsersättningar är naturligtvis ingen stor sak. Men sett mot bakgrunden av alla andra påfrestningar på folkets förtroende bidrar det till en bild av att "alla andra fifflar". Skulle den attityden bli vanlig i Sverige är vi riktigt illa ute. Det är därför det är så viktigt att de ledande på alla nivåer inte bara följer lagens utan också moralens bud. Vi måste kunna ha förtroende inte bara för våra förtroendevalda utan för alla som har makt, inklusive näringslivet, polisen, domstolarna och försäkringskassan.