Farligt triumvirat?
LEDARE.För en knapp vecka sedan träffades Tysklands, Frankrikes och Englands ledare tillsammans med en rad ministrar och tjänstemän i Berlin. Det var ingenting märkligt med det, ansåg de tre, men andra EU-länder var mycket misstänksamma.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Förr var det framför allt det täta samarbetet mellan Frankrike och Tyskland som var EU:s motor. Inte alla gillade det, men mycket av EU:s utveckling sattes i gång där. Den inre marknaden och euron är några av resultaten.
Men de två grundarländerna har insett att de också behöver England, i synnerhet nu när säkerhetspolitiken och militära frågor har kommit på agendan. Utan Europas starkaste militärmakt, Storbritannien, är varje EU-initiativ på detta område otänkbart.
Hur farligt är det då att de tre träffades för sig själva utan EU:s välsignelse? Eller snarare: Hur starka är de tre länderna egentligen? Både Tysklands Gerhard Schröder och Englands Tony Blair har stora problem med hemmaopinionen. Mycket talar för att Gerhard Schröder kommer att bli än mer politiskt försvagad efter de många regionala valen i Tyskland i höst.
Både Frankrike och Tyskland bryter mot stabilitetspaktens regler och har otillåtet stora underskott i de statliga budgetarna. De har därigenom försvagat pakten. Man kan tala om broms snarare än motor. Deras ekonomier går på halvfart och tillväxten är låg, medan England har god tillväxt och inte har infört euron. De har helt skiljaktiga åsikter om kriget i Irak. Frågan är snarare vad som förenar de tre.
Resultatet av Berlinmötet blev några rekommendationer. Somliga gällde ekonomiska reformer. Till detta kan sägas att just Tyskland och Frankrike för tillfället inte tycks ha mycket att komma med i den speciella grenen. I övrigt föreslog de tre en särskild EU-kommissionär för ekonomiska reformer, ett förslag som kommissionens ordförande Romano Prodi ställt sig bakom. Det låter inte särskilt farligt.
Risken att de tre länderna kommer att köra över de övriga tolv medlemsländerna ser alltså inte särskilt stor ut. Ännu mindre är väl risken att de skulle köra över 22 länder när EU utvidgas 1 maj. Vad vi ser är snarare ett splittrat EU, som inte kan ena sig om de nödvändiga reformer som krävs för att unionen ska kunna förverkliga sin roll som garant för fred och framsteg.
EU-kommissionen är en skugga av sitt forna jag, de ständiga växlingarna av ordförande försvagar EU-rådet, misshälligheter om Irak försvagar unionen, budgetfrågorna tornar upp sig och kommer att skapa svåra inre slitningar. Och frågan om EU:s grundlag är tillbaka på ruta ett.
Problemet är inte att EU riskerar att få ett alltför starkt direktorat av tre länder utan snarare det motsatta: EU behöver sannerligen en starkare ledning om man ska kunna hålla ihop en union med 25 länder. Eller kommer EU i framtiden att förvandlas till en organisation som bara består av en massa små grupper av länder som sysslar med var sin favoritfråga?