För en dryg vecka sedan presenterade Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm sitt och verkets förslag till krislösning för den hårt drabbade svenska järnvägstrafiken. Färre avgångar och mindre utrymme för persontrafik ska skapa utrymme för drift och underhåll och ekonomisk och personalmässig kapacitet att rätta till sådant som inte fungerar.
Den cyniske kan säga att det alltså inte blir någon större skillnad. Tågen är ju ändå inställda. Men det är förstås bättre att veta i förväg, genom tidtabellen, vilka tåg som aldrig kommer att gå. Då behöver man i alla fall inte stå och vänta på perrongen just då.
Men Trafikverkets förslag ringar in det som av allt att döma är huvudförklaringen till tågkaoset i vinter och tidigare. Det handlar alltså inte om att SJ och andra ”tagits på sängen” av normala årstidsväxlingar utan om mer grundläggande systemfel.
Belastningen på spår, växlar, ledningar och rullande materiel är så stor att de inte orkar med trycket. Konkurrens mellan olika trafikbolag kan nog vara bra, men om dessa bolag eftersätter underhållet eller om den infrastruktur de alla ska utnyttja slits ned så hjälper det inte.
Det handlar uppenbarligen om många års försummelser – ett utdraget haveri, om man så vill. Belastningen på spåren på de mest trafikerade sträckorna, till exempel mellan Stockholm och Uppsala, är sådan att det bara finns utrymme för underhåll och reparationer under några fattiga nattimmar.
Fler parallellspår har behövts länge. Tågen är ofta nedslitna och vagnar tas ur trafik för att de helt enkelt inte duger för tät trafik med många passagerare. Och när trafiken stoppas på ett ställe eller en sträcka påverkas trafiken också långt därifrån.
Det exakta orsakssambandet är dock ännu inte utrett. Olika aktörer skyller på varandra, men har sannolikt alla del i krisen. Trafikverkets förslag kan vara ofrånkomligt – som en nödlösning under en begränsad tid. Men om ingen går till botten med orsakerna till krisen så är risken stor att eländet bara förlängs i onödan.
Vi behöver en kriskommission som kan analysera hela problembilden: trängseln på spåren, Banverkets investeringar och resurser, underhållet av lok och vagnar, samspelet mellan de olika bolag och verk som har ansvar för trafiken, och givetvis statens roll för att upprätthålla en fungerande infrastruktur. Glesare tågförbindelser är ingen framtidslösning.