Ett gemensamt kök vars renlighet ibland lämnar en del övrigt att önska, ett delat vardagsrum med nedsutten soffa och en gammal tjockteve - och så det egna rummet med plats för skrivbord, bokhylla och säng, men inte mycket mer. Så ser den första bostaden ut för många Uppsalastudenter. Efter något år i korridorerna i de yttre studentområdena går ofta flyttlasset vidare, antingen till mer centralt belägna studentrum eller en egen lägenhet.
Men för många blir ändå väntan på den första stadiga bostaden i den nya hemstaden lång. Studentbostäderna räcker inte på långa vägar till alla.
I en debattartikel i Dagens Industri uppmärksammar bland andra Lunds universitets rektor, Per Eriksson, hur få nya studentlägenheter som byggs. Det skulle behöva byggas 2000 nya bostäder om året, enligt artikeln. För närvarande ligger byggtakten på beskedliga 200. Eriksson och medförfattare vill dels ge lärosätena möjlighet att förhyra bestånd av lägenheter för att sedan upplåta dem till till studenter, en verksamhet som för närvarande drivs på dispens i bland annat Uppsala och Lund.
Deras andra förslag är att statliga Akademiska Hus ska utnyttja sin dominerande ställning och börja avyttra mark till byggherrar att uppföra studentbostäder på.
Hedervärda förslag, men de missar någonting viktigt: studenterna ska ha råd att bo i lägenheterna också. Det räcker inte med att bara bygga mycket. Det måste vara billigt också. Tyvärr sätter dagens byggregler stopp för detta. Det är i princip omöjligt att bygga studentbostäder så som de flesta tänker sig dem och som många av korridorsboendena i Uppsala ser ut.
Boverkets regler om tillgänglighet och handikappanpassning gör det till exempel svårt att bygga bostäder som är mindre än ungefär 25 kvadratmeter. Och samma regler säger även att det i varje bostad ska finnas ”minst ett rum med inredning och utrustning för personhygien”. Inget tal om gemensamma toalett- och duschutrymmen här inte.
Om det inte går att bygga studentbostäder av traditionell korridorsstandard, då går det heller inte att pressa ner hyrorna till rimliga nivåer. Ingen önskar sig byggnader där nödutgången är en repstege att hänga från korridorsbalkongen (Rackarberget), men halva studiemedlet ska inte ätas upp av hyran. Och att hänvisa till bostadsbidraget för att klara höga hyror är en klen tröst. Bidraget räknas av mot stigande inkomst, vilket minskar benägenheten att arbeta extra.
Det är tur för Uppsalas studenter att byggnormerna såg annorlunda ut när Rackarberget, höghusen vid Sernanders väg i Flogsta, och de andra områdena för studentbostäder byggdes. Med nuvarande regler hade många av Uppsalas studentboenden, i dag självklara inslag i stadsbilden, aldrig byggts. Då hade det verkligen varit kris.