Vill inte Socialdemokraterna återvinna regeringsmakten? Det är omöjligt att inte ställa sig den frågan när partiet nu har presenterat sin första valanalys. För att vara framtagen av en kriskommission är rapporten förvånansvärt fri från krisinsikt.
Fortfarande, efter två förlorade val, vägrar Socialdemokraterna erkänna att Moderaterna faktiskt har förändrats politiskt under Fredrik Reinfeldt. Enligt den socialdemokratiska kriskommissionen är det bara ett spel för gallerierna: ”Moderaterna förflyttade sig, åtminstone i retoriken, in mot mitten.”
Ju mer man läser av den socialdemokratiska valanalysen, desto tydligare blir det att rapportförfattarna har gått vilse i den egna partiretoriken. Den är förstås bekvämt, men om målet med valanalysen är att ta sats mot en valseger, måste man våga ta itu med de stora problem som finns. Att bara skylla i från sig är föga konstruktivt.
Det var inte bara tillfälligheter som avgjorde valen 2006 och 2010. Visst bidrog det rödgröna samarbetet och den hopplösa vårbudgeten från oppositionen till Socialdemokraternas nedgång. Och på samma sätt hjälpte finanskrisen regeringen Reinfeldt att framstå som ansvarstagande, men detta är och förblir delförklaringar. Åsikterna om Alliansens dolda, människofientliga agenda och pratet om den massmediala konspirationen är dessutom bara trams.
Vad som är Socialdemokraternas största problem framkommer i stället i Moderaternas valanalys, som även den presenterades under gårdagen. Numera är det största borgerliga partiet populärast bland de förvärvsarbetande - 32 procent för M mot 22 procent för S. Men kanske viktigare ändå: 45 procent av väljarna ansåg att Moderaterna var det parti under valrörelsen som brydde sig mest om Sveriges framtid. Motsvarande siffra för Socialdemokraterna var 25 procent.
Det går inte att vinna ett val om motståndarna dels uppfattas som mer visionära, dels som framgångsrikare - alla vill rösta på en vinnare och på ett parti som ser en själv som en potentiell vinnare. Den kraftiga nedgången för Socialdemokraterna kan inte förklaras med enskildheter på det sätt som kriskommissionen försöker göra, utan är ett resultat av att partiet allt mer, och av allt fler, uppfattas som idélöst.
En riktig krisinsikt hos Socialdemokraterna med efterföljande politiska positionsförändringar skulle också tvinga fram förnyelse och ny kraft hos Alliansen, inte minst Moderaterna. Regeringen verkar ha inte ha några större reformambitioner för mandatperioden. Det handlar mer om att förvalta än att tänka nytt. Samma resonemang går igen i den moderata valanalysen. Det är arbetslinje och sunda statsfinanser som ska bädda för framtida framgångar.
Men tänk om den nya S-ledaren, vem det än blir, skulle utmana regeringen med krav på en reformerad arbetsrätt och en avreglerad bostadsmarknad, utan att för den skull överge partiets sociala patos. En sådan positionsförskjutning skulle som ingenting annat ruska liv i Alliansen och göra valet 2014 verkligt intressant. Dessutom är detta frågor där dagens politik stänger ute människor från både jobb och bostad.
Det är dock långt dit. Så länge som Socialdemokraterna håller fast vid att det är väljarna det är fel på, inte budskapet, behöver inte Moderaterna och Alliansen anstränga sig nämnvärt. Och då uteblir de reformer som Sverige behöver och som skulle göra skillnad för hundratusentals människor.