I går – på den andra och avslutande dagen för EU-toppmötet – hade det blivit dags att avhandla migrationspolitiken. Med Lampedusa-tragedin färsk i minnet, hade Italien, Grekland och Malta framhållit vikten av konkreta åtgärder för ett mer solidariskt ansvarstagande i flyktingfrågan.
Resultatet blev klent: En framtida utredning om hur EU ska få till stånd ett ”mer effektivt användande av politik och verktyg” och ett beslut att åter diskutera frågan vid nästa toppmöte 19–20 december.
Trots att alla vet vad som borde göras, finns en utbredd ovilja att ta ansvar inom EU.
Förstärkt gränsbevakning, i de EU-länder som innehar unionens yttre gränser, leder endast till att desperata människor på flykt hittar nya, farligare resvägar. Hårdare tag mot de människosmugglare som utnyttjar flyktingarnas extremt utsatta situation är endast ett angrepp mot symtomen.
Så länge det finns krig och förföljelse i EU:s närområde kommer människor att fly, och andra människor att se en chans att tjäna pengar på deras desperation. Det är inte inom dessa områden EU bör lägga mer resurser.
EU:s asylansvarige kommissionär, svenskan Cecilia Malmström, har på senare tid förespråkat att EU-länderna ska öka resurserna till kustbevakningsorganet Frontex. Tanken är att Frontex bättre ska kunna hitta och hjälpa de flyktingar som försöker ta sig till Europa i osäkra båtar.
Det skulle kunna fungera som en delåtgärd för att minska risken för nya katastrofer, liknande den vid Lampedusa, där 360 personer drunknade. Men Italien, Grekland, Spanien, Frankrike och Cypern har samtidigt motsatt sig att Frontex skulle ges mandat att bestämma var flyktingarna, på smidigast sätt, kan föras till säkerhet.
Problemet utgår från Dublin-förordningen, som anger att en asylsökande ska få sin ansökan prövad i det första EU-land denna anländer till. I Italien har det, enligt Human Rights Watch, lett till att kaptener på privata fartyg, som har hjälpt nödställda flyktingar att ta sig i land, har blivit åtalade. Därför behövs bindande avtal inom EU, som garanterar flyktingars rätt att landsättas vid närmsta säkra ort. På längre sikt behöver reglerna i Dublin-förordningen omförhandlas och ändras.
För att komma åt grundproblematiken med att flyktingar hamnar i händerna på människosmugglare, samt ombord på odugliga skutor, krävs dock ytterligare åtgärder. EU måste öppna för att asylansökningar – eller ansökningar om asylvisum – kan lämnas in på de enskilda ländernas ambassader och i anslutning till olika konflikthärdar, vilket även Cecilia Malmström har varit inne på. Därtill behöver pressen ökas på de EU-länder som i dag inte tar sitt ansvar i asylpolitiken.
En genomgång i onsdagens DN – utgående från 2011 års siffror – visar att Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Sverige har beviljat flest asylansökningar i EU. Men att bara titta på absoluta tal – utan hänsyn till ländernas befolkningsmängd – kan anses missvisande.
Om den egna befolkningen vägs in toppar i stället: Malta, Sverige, Holland och Belgien. I botten återfinns bland andra Rumänien, Portugal och de baltiska staterna. Stora länder som Spanien och Polen hamnar även de oroväckande lågt.
Oberoende av hur man vrider och vänder på siffrorna står det klart att här finns det mycket att jobba på. Ett högaktuellt exempel är den pågående Syrien-konflikten där Sverige och Tyskland än så länge är rätt ensamma om att ta emot ett försvarbart antal av de många hundratusentals syrier som nu behöver skydd.