Får tonåringar för mycket i månadspeng? Regeringens utredare föreslår sänkta studiebidrag för landets gymnasieelever, skriver DN (21/7). I dag får ungdomarna bidrag tio månader om året, men enligt förslaget bör nivån sänkas till att endast omfatta 40 veckor per läsår. De pengar som sparas ska i stället omfördelas till de resurssvagaste hushållen och till gymnasieelever som har egna barn.
Att ge utsatta familjer extra stöd är välkommet. Unga föräldrar är även de en grupp som behöver ökad ekonomisk hjälp av samhället. Men de hundratusentals ungdomar som varken har barn eller kommer från ekonomiskt svaga familjer lär inte uppskatta förslaget särskilt mycket. Sänkt studiestöd leder till mindre pengar att spendera på kläder och skor. Även om sänkningen endast är marginell – från 10500 till 9760 kronor per läsår – finns det ett problem med att ifrågasätta principen om generella bidrag.
De hundralappar som trillar in på gymnasistens konto varje månad är i princip en förlängning av barnbidraget. Nästan alla väljer att läsa ett gymnasieprogram efter grundskolan, och få av dem flyttar från sina föräldrar. Alla, oavsett föräldrarnas inkomstnivå, ska ha lite fickpengar att röra sig med under studietiden.
Att minska studiebidragen för dem som kommer från välbärgade hem för att prioritera dem som verkligen behöver samhällets stöd kan tyckas rättvist. ”Vi gör bedömningen att de familjer som har det lite bättre kan bidra till de familjer där pengarna verkligen gör stor skillnad i ekonomin”, säger utredare Anders Franzén till DN.
Men att ersätta generella bidrag, som står alla till dels oavsett föräldrars inkomst, med ett system som baseras på behovsprövning är problematiskt ur jämlikhetsaspekt. Givetvis ska personer i behov av särskilt stöd få dessa tillgodosedda. Att omfördela medel från det generella studiebidraget till riktade bidrag är dock fel väg att gå.
Studier, inklusive de ekonomiska medel som behövs för att kunna plugga, bör vara fritt för alla att ta del av. Hårdrar man Franzéns resonemang blir den offentligt finansierade skolgången en god gärning från statens och skattebetalarnas sida, inte en rättighet som bör garanteras alla.
Dessutom ökar välfärdsstatens legitimitet om de som bidrar mest även får sin del av kakan. Skulle välfärdens tjänster endast vara tillgängliga för dem med svagast privatekonomi minskar antagligen de resursstarkas vilja att betala skatt till det allmänna. Det riskerar i sin tur att leda till ett tudelat samhälle. Offentlig välfärd ska garanteras alla.
”Får du pengar från dina föräldrar, eller får du bidrag från staten?” är en fråga som barn och tonåringar ska slippa få av sina klasskamrater. Öka stödet till familjer med behov, men tumma inte på principen om generella bidrag.