Felriktad satsning
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
är kritiska till förslaget och får medhåll av polisen. Det finns ingen anledning att ifrågasätta politikernas goda intentioner i frågan. Samtidigt saknas belägg för att sprutbyten skulle ge de effekter som politikerna hoppas på.
I april beslutade riksdagen att ge landstingen möjlighet att införa sprutbytesverksamhet. Lagen om utbyte av sprutor och kanyler trädde i kraft den 1 juli. Därmed lyckades riksdagsledamöterna vältra över
en mycket kontroversiell politisk fråga på sina kolleger i landstingen. Delegeringen är i sig mycket tveksam. Det hade varit önskvärt om riksdagsledamöterna själva hade vågat ta ställning i den mycket komplicerade och kontroversiella frågan. Det hade också funnits fördelar med en enhetlig hållning över hela landet, vilket nu inte blir fallet.
Att riksdagen öppnat för sprutbyten måste ses som en kursändring i svensk narkotikapolitik. Oavsett hur riksdagen motiverat lagändringen innebär den onekligen en liberalisering av en tidigare mycket restriktiv narkotikapolitik. Att ompröva en politisk linje är i sig inget negativt, men ändringen måste motiveras sakligt. De centrala frågorna är vilket syfte lagändringen har och huruvida lagändringen verkligen uppfyller ändamålet.
Syftet med sprutbytningsprogrammet är att förebygga spridning av hiv och andra blodburna infektioner bland personer med injektionsmissbruk. Regeringen värderar alltså bekämpningen av smittspridningen av olika typer av blodsmitta högre än avhållsamheten från tung narkotika. Regeringen menar att sprutbytet ska bedrivas så att personer med missbruk kan motiveras till vård och behandling, men argumentationen övertygar inte. Varför skulle sprutbytet vara en förutsättning för vård och behandling? Att vissa landsting uppenbarligen menar att de måste locka missbrukare med sprutor för att de ska uppsöka vård säger också en hel del om den svenska missbruksvården.
Tanken med programmet är självfallet lovvärd. Att bekämpa spridning av hiv är en viktig uppgift för det allmänna och även ett exempel på fall där samhället ibland måste ges möjligheten att avgränsa individers frihet.
Avvägningen mellan vikten av att hindra spridningen av blodburna infektionssjukdomar å ena sidan och upprätthållandet av en restriktiv narkotikapolitik å andra sidan hade varit svår om verksamheten med sprutbytet visat goda resultat. Så har dock inte varit fallet, vilket bevisar det orimliga med den nya lagen. I Malmö har försöken med fria sprutor pågått sedan mitten av 80-talet. Försöken har inte visat någon minskning av spridningen av hiv och hepatit. Spridningen har i och för sig inte ökat, men det har den heller inte gjort i Göteborg, där landstinget inte delar ut sprutor och kanyler.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur landstingspolitiker ska kunna försvara en politik som underlättar narkotikamissbruk - en kriminell handling - med hänvisning till ett syfte som inte uppnås.