Feminism för socialister
Det blir trångt på vänsterkanten i nästa riksdagsval. När Feministiskt initiativ av allt att döma bildar ett parti på sitt årsmöte nu i september blir det för att driva jämställdhetspolitik av klassiskt vänstersnitt.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vid årsmötet i höst har medlemmarna att ta ställning till tre huvudfrågor: om ett parti ska bildas, hur det ska organiseras och vilka frågor det ska driva. Just nu är ett styrelseförslag om "prioriterade politiska krav" ute på remiss i landets lokalföreningar. Tanken är att de åsikter som presenteras i dokumentet ska utgöra grunden för det nya partiets valmanifest. Listan över politiska krav har baserats på önskemål och synpunkter från medlemmarna. Eftersom det befinner sig på remiss ute i landet har förslaget än så länge inte offentliggjorts i sin helhet, men varken styrelse eller medlemmar förnekar att krav på sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring kommer att finnas med.
Feministiskt initiativ säger i sin åsiktsplattform att de sätter de feministiska frågorna högst upp på dagordningen. Organisationen "vänder sig till kvinnor som vill avskaffa den patriarkala ordningen och till de män som solidariserar sig med oss i denna kamp". Det går att invända mot ordvalet, men andemeningen i formuleringen torde vara något som både män och kvinnor, från höger till vänster, skulle kunna ställa sig bakom. Men genom valet av profilfrågor positionerar sig organisationen nu tydligt till vänster i det svenska politiska landskapet. Både delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning är gamla vänsterpartistiska paradnummer — Gudrun Schyman har tydligen bara bytt parti, inte politik.
Frågan om en individuell föräldraförsäkring är något som engagerar många av organisationens medlemmar. Visserligen skulle en delad föräldraförsäkring, till skillnad från dagens lösning med två månader öronmärkta för respektive förälder, sannolikt leda till att män i högre utsträckning skulle välja att ta ut längre föräldraledighet. Men frågan är mycket kontroversiell, och Feministiskt initiativ sticker definitivt ut huvudet om de väljer att driva kravet i nästa valrörelse. De kommer inte bara att ha nästan hela det politiska etablissemanget emot sig, utan även en majoritet av folket — såväl män som kvinnor.
Kravet på sex timmars arbetsdag är det svårare att förstå sig på. Tiina Rosenberg, en av grundarna av Feministiskt initiativ och professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet, är en av de som öppet välkomnar förslaget. Hon menar att vi redan i dag jobbar alldeles för mycket, att hon inte tror på det där med tillväxt. Knappast förvånande åsikter från en person som i våras föreslog ett generellt lönetak på 50 000 kronor. Exakt hur det skulle gagna jämställdheten är något oklart, precis som
förslaget om en kortare arbetstid.
En kortare arbetsdag skulle, hävdar man, göra det lättare för kvinnor att få ihop vardagen och förhoppningsvis leda till lägre sjukskrivningstal. Resonemanget känns både bakvänt och världsfrånvänt, eftersom vi i Sverige, och det gäller både kvinnor och män, i dag arbetar mindre än vi någonsin gjort tidigare. Den faktiska arbetstiden för heltidsarbete ligger redan i dag en bra bit under åtta timmar om dagen.
Dessutom går det knappast att dra halva Sveriges befolkning över en kam. Lika säkert som det finns kvinnor som i dag inget hellre vill än gå ned i arbetstid, finns det andra som sliter sitt hår över att de inte får ta ut mer övertid, trots att de både vill och orkar. Arbetstiden borde ta större hänsyn till individens förutsättningar och förhållanden unika för varje arbetsplats.
Det återstår förstås att se, men med en så tydlig och utpräglad vänsterprofil kommer det nybildade partiet få det betydligt svårare att kravla sig över fyraprocentsspärren nästa år. Genom att stjäla röster kan det dock ställa till stora problem för både miljöpartiet och vänsterpartiet. Något som dessa partier, alldeles oavsett deras officiella kommentarer, helt säkert är medvetna om.
Än så länge är det däremot ingenting som det borgerliga blocket behöver oroa sig för. Till skillnad från vad Feministiskt initiativ tycks tro är nämligen inte kampen och engagemanget för jämställdhet någonting som slutar strax till höger om socialdemokraternas vänsterfalang.