Fenomenet Bo Bylund
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
en som är osäker har ännu ett par veckor på sig att bestämma vilket parti som förtjänar en röst i riksdagsvalet. Ett är säkert: Ams-chefen Bo Bylund har redan bestämt sig. För honom är socialdemokraterna det självklara valet. Inte enbart för att han sedan länge är s-medlem och har arbetat för både LO och partiet. Hans sambo, socialminister Berit Andnor, förlorar ju jobbet om det blir maktskifte. Som om inte det vore nog riskerar han själv att gå samma öde till mötes.
Alliansens partiledare gick häromdagen till hårt angrepp mot Ams och Bo Bylund. Tyvärr lyckades man inte skilja på sak och person. Dessutom borde man paradoxalt nog ha riktat in sig på personen, inte saken.
I sak finns det goda skäl att kritisera Ams, både verksamhetens innehåll och dess utformning. Ams är en myndighet som får sitt uppdrag från regeringen. Att Ams skyfflar undan människor i åtgärder för att
få fram bra arbetslöshetsstatistik beror på att regeringen har sagt åt dem att göra så. En ny regering behöver därför reformera arbetsmarknadspolitiken i grunden. Men alliansen bör hålla sig för god för att komma med svepande anklagelser om Ams som propagandacentral, som på eget bevåg manipulerar siffrorna lagom till valet.
Fenomenet Bo Bylund, däremot, finns det alla skäl att kritisera. Enligt svensk grundlag ska statliga myndighetschefer utses på grundval av två - och endast två - kriterier, nämligen förtjänst och skicklighet.
Arbetslivsminister Hans Karlsson tyckte att det var "oförskämt" av alliansen att antyda (ja mer än så!) att Bo Bylund fått sin chefstjänst av ett helt annat skäl: den socialdemokratiska partiboken.
Oförskämt? Verkligen? Ända sedan Ams grundades för 60 år sedan har myndigheten enbart haft socialdemokratiska chefer. Kan det verkligen vara en ren slump?
Det avgörande är dock inte att det finns för många statliga chefer med partibok, i synnerhet socialdemokratisk sådan. Problemet är att vi inte har någon som helst insyn i hur chefsutnämningarna går till. Det finns ingen dokumentation som gör att
utnämningar går att granska i efterhand. Vi vet helt enkelt inte om Bo Bylund var den bäst lämpade att chefa över Ams. Vi vet inget om vilka alternativ som fanns. Vi vet inget om vilka kvalifikationer som gjorde att han valdes. Vi vet bara att han är socialdemokrat och sambo med socialministern.
Med denna (o)ordning bryter Sverige mot FN:s anti-korruptionsstadga. Här är det processen och inte personen som är problemet. All makt är samlad hos statsministern och insynen är lika med noll. Exempel på missbruk saknas inte: mest slående är kanske utnämningen av kompisen Claes Ljungh till chef över Kammarkollegiet (se UNT 26/5).
Men när kristdemokraternas Göran Hägglund säger att generaldirektörer som "en ny regering inte tycker är lämpliga" ska petas bort är han ute på farligt vatten.
Alliansen har tidigare kommit med bra förslag om hur utnämningsmakten ska förändras med bland annat utlysning av tjänster, tydligare kravspecifikationer och dokumentation. Viktiga förbättringar, som gärna får göras ännu tydligare. Att då redan före valet bidra till att politiseringen av chefstillsättningarna fortsätter är ett steg i helt fel riktning.
Bo Bylund må ha kommit till Ams på fel sätt. Desto viktigare att processen är riktig den dag han ska därifrån.