Politiker har ofta visioner om att samhället ska bli bättre. Det ingår i deras jobb. Men ibland kan den politiska ambitionen att förbättra och tillrättalägga bli så stark att viktiga principer får ge vika.
Stockholms läns landsting ska bli rökfritt, skriver folkpartipolitikerna Anna Starbrink och Jessica Ericsson (SvD 12/7). De vill att Stockholms sjukhus befrias från askkoppar och rökrum. Ett beslut om att förbjuda rökning på tunnelbaneperronger är redan klubbat.
Som så ofta när man har en vision räcker det inte med några förändrade regler i kollektivtrafiken för allas trevnad. ”För oss är det bara början”, skriver nämligen folkpartisterna. Starbrink och Ericsson sällar sig till den kategori av politiker som vill att samhället ett visst år ska vara fritt från av dem oönskade företeelser. I detta fall rör det sig om ett land med fem procent dagliga rökare år 2025. Den stora visionen är ett samhälle helt utan tobak.
Rökning är ju farligt. Det drabbar andra. Det luktar illa och kostar pengar. Många, inklusive rökare själva, tycker nog att världen vore en bättre plats utan lungcancer. Men folk röker ändå.
Det är nämligen mänskligt att ibland bete sig irrationellt och inte se till de långsiktiga konsekvenserna av sitt beteende. I vissa avseenden är det rimligt att tvinga fram ett rationellt beteende med lagstiftning. Rattfylleri bör exempelvis vara förbjudet eftersom en alkoholpåverkad bilist har en nedsatt beslutsförmåga och utgör en akut fara för sig själv och andra.
Detsamma kan dock inte sägas om rökning. För att motivera det rökfria samhället, som ska uppnås med skräckbilder på cigarettpaket och reklamförbud för tobaksprodukter, måste man förutsätta att människor inte vet sitt bästa. I stället har de en genuin vilja att leva hälsosamt. Denna ”egentliga” vilja, som förvrängs av begär och laster, måste frigöras med de upplysta politikernas hjälp.
Ett alternativt resonemang tar sin utgångspunkt i att samhället som helhet är viktigare än de individer det består av. Det enskilda självbestämmandet får ge vika för att uppnå något större – ett helt folk fritt från nikotinets bojor.
Båda resonemangen präglas av en nonchalans gentemot personligt ansvar och individuellt självbestämmande. Det är inte upp till de folkvalda att förändra medborgarnas livsstil och vanor, så länge dessa vanor inte omfattar kriminell verksamhet. Politiker har blivit valda till att förvalta de gemensamma resurserna på bästa sätt, inte till att befria folk från deras enligt politikerna svaga sinnelag. Inte heller är det politikers uppgift att skapa ett perfekt samhälle där avvikande livsstilar ses som en defekt på samhällskroppen.
Sedan är ett samhälle fritt från tobak en utopisk illusion. Det är också ett argument.
Karin Pihl
vik ledarskribent