Först finanskrisen och nu flera länder som bokstavligt talat står på ruinens brant. Det är inte konstigt att politiker över hela världen vill genomföra åtgärder som kan förhindra en ny katastrof. Läget för världsekonomin var inte bara illa, det var värre än vad de allra flesta förstod under hösten 2008. Att denna situation inte kommer åter ligger i allas intresse. Men det är inte samma sak som att alla förslag om regleringar som följer i finanskrisens spår är av godo.
Varje marknad måste förstås ha stabila spelregler, men vad som nu sker är att krafter som verkar för en stark stat och en hårt kontrollerad ekonomi ser sin chans. Kontroll av det här slaget är ett effektivt sätt att dämpa marknadsekonomins inneboende styrka och dynamik. Det är inte detta som en ekonomi på väg tillbaka behöver. Lika vanligt är att makthavare blandar ihop krisens orsak och verkningar.
I Europaparlamentets finansutskott finns till exempel en stabil majoritet för att kraftigt försvåra situationen för riskkapitals- och hedgefonder. Folkpartiets Olle Schmidt har motsatt sig förslaget som har stöd både av den konservativa och socialistiska gruppen i Europaparlamentet. Varför uppslutningen är så stor är svår att förstå. Man kan tycka att utskotts- och parlamentsledamöterna borde veta bättre.
För det första är det märkligt att ta sikte på riskkapitalfonder. Det går att motsätta sig anonyma fondförvaltare och spekulation, men det var inte deras oansvariga kreditgivning som bäddade för krisen. Bankernas agerande var en viktigare orsak till krisens uppkomst. Och det är samma banker som har räddats av omfattande statliga insatser.
Förutom att udden är missriktad, är förslaget om en reglering av riskkapitalfonder protektionistiskt till sin natur. Det är nämligen inte alla fonder som ska regleras hårdare. Det är fonder med sin hemvist utanför EU som inte längre på samma sätt ska kunna marknadsföras och säljas i Europa. Investerare från EU-länder kommer få mycket svårt att investera i dessa fonder.
Olle Schmidt menar i en debattartikel att detta utöver effekterna på EU-nivå, skulle slå mycket hårt mot svensk ekonomi. En stor del av det kapital som investeras i onoterade bolag i Sverige är utländskt. Och går förslaget igenom kommer detta flöde att avta.
Risken finns även att pensionsfonderna drabbas när möjligheterna att göra investeringar utanför EU:s gränser minskar. I slutändan är detta någonting som kan komma att drabba pensionärer i form av sänkta pensioner. Schmidt hoppas att förslaget kommer att ändras innan det är dags för den slutgiltiga omröstningen. Det är lätt att hålla med om det.
Finansmarknader har en särställning som ryggraden i den internationella ekonomin, men är i övrigt inte annorlunda än andra marknader. Statens (och EU:s) roll är att besluta om ramverket, inte att detaljstyra. Den lagstiftning som finns bör uppmuntra handel mellan länder och regioner, inte motverka den.