Inte just nu. Men kanske senare - och då får det inte finnas några hinder. Det är Finlands officiella inställning till frågan om medlemskap i Nato, sådan den presenterades av statsminister Matti Vanhanen när Finlands riksdag i går inledde sin debatt om den s k säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen.
Statsminister Vanhanen påpekade vikten av att Finlands försvars- och säkerhetspolitik noggrannt följer med sin tid: "Världen har blivit alltmer komplicerad och kriserna allt svårare att förutse."
I Finland lika väl som i Sverige är en stor majoritet av folket emot medlemskap i Nato. Av detta drar dock de båda regeringarna slutsatser som avsevärt skiljer sig åt.
Den svenska regeringen fastslår i något som närmast liknar ett fundamentalistiskt nit att medlemskap i Nato är uteslutet för tid och evighet. Utrikesminister Laila Freivalds har rent av vid något tillfälle mobiliserat den svenska "folksjälen" som ett, tydligen, bärande motiv för sin uppfattning.
Den finska regeringen hanterar denna fråga på ett mycket klokare och mognare sätt. I Finlands alltjämt levande historiska erfarenhet ingår vetskapen vad det innebär att stå ensam mot en massiv militär övermakt - och hur man i nästan ett halvt sekel klarar den skickliga balansgången mellan att bevara sin självständighet och samtidigt hålla den dåvarande supermaktsgrannen nöjd.
En lärdom är att ett litet land inte kan smälla i dörrar och i förväg avhända sig möjligheter som senare kan komma väl till pass. Allt talar ju också för att vi, när den dagen kommer, följer efter Finland in i Natos stugvärme.