Finns det mer att ta?

Uppsala2004-04-03 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
"Rätt att skicka trupp till Kosovo" fastslår Aftonbladet i en ledarrubrik. Det handlar om stöd för regeringens beslut att skicka förstärkning till de ca 500 svenska soldater som redan finns i området, sysselsatta med att upprätthålla lag och ordning under Natobefäl, pikant nog.
Efter den senaste tidens oroligheter i Kosova tycker tidningen att det skulle vara "inte bara dumdristigt utan direkt omoraliskt att inte förse den svenska styrkan med tillräckligt manskap och materiel". Det finns ingen anledning att säga emot, tvärtom. Det är utmärkt att Aftonbladet inser att det finns konflikter där pacifism inte är svaret och där Sverige har en bjudande moralisk plikt att trots detta delta.
Tidningen ställer frågan om hur stora risker som regeringen kan godta att svenska soldater på internationellt uppdrag utsätts för — och finner att något givet svar inte går att ge. Men om man som Sverige menar allvar med att FN och världssamfundet "måste vara redo" att skicka fredsbevarande, och ibland fredsframtvingande, trupper till oroshärdar är det uppenbart att soldaterna kommer att utsättas för stora risker — och att förluster i döda och sårade kan komma att uppstå.

Efter Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut lever Sverige enligt en lika vitt spridd som populär föreställning i den bästa av säkerhetspolitiska världar. Inga invasionshot finns, och försvaret kan därför mjölkas på miljarder. Men paradoxalt nog befinner sig svenska soldater i dag mycket oftare i "skarpa lägen" i samband med olika internationella uppdrag än vad som var fallet under det kalla krigets djupfrysta årtionden.
Svenska militära fredsbevarande internationella insatser är, vanvördigt uttryckt, mycket politiskt korrekta. Politikernas aptit på att använda försvarsmakten till olika internationella insatser växer ständigt. Miljöpartiet vill rent av fördubbla dem — samtidigt som partiet vill göra ytterligare kraftfulla besparingar på försvaret.
Försvarsmakten har två uppgifter under överskådlig tid. Det gamla invasionsförsvaret skall avvecklas och ersättas med ett modernt, smalt men vasst, nätverksbaserat insatsförsvar. Bägge uppgifterna slukar stora summor.

Att avveckla anläggningar, materiel och tusentals anställda låser ofrånkomligen stora belopp för lång tid. Att samtidigt bygga upp det nya lägger ytterligare sten på bördan. Materielen skall vara modern, av bästa kvalitet och därmed ofrånkomligen dyr. Dessutom behöver kvalificerade, unga, officerare och soldater rekryteras och kontrakteras på så pass gynnsamma villkor att de påfrestande och potentiellt farliga internationella uppdragen framstår som attraktiva. Även detta lär bli mycket dyrt.
Är det verkligen säkert att det mot den bakgrunden finns så mycket mer att spara på försvaret?
Läs mer om